Dagens Nyheter – 26 november 1868, sida 1

Wtterligare om reseräkningar. Sparsamhet i beviljande af stats anslag och ökadt afseende på et ändamålsenligt användande deraf. Landtmannapartiots program. När jag dricker — är det rätt. Polycarpus I Kronfogdarne. Vi anförde i somras några märkvärdiga reseoch traktamentsräkningar, som tvenne ledamöter af riksdagens andra kammare hrr Sven Nilsson från Kristianstads och Bålter Sven Ersson från St. Kopparbergs län såsom medlemmar af den för ordnandet af rustningsoch roteringsbesväret tillsatta komitå till staten ingifvit. Läsaren torde kanhända erinra sig, att dessa herrars försök att rikta sig på det allmännas bekostnad, genom att fordra dagtraktamente för flera månader oaktadt de endast under 8 eller 10 dagar arbetat i komitEn, ej i allo lyckades; åtminstone blef detta fallet med hr Ersson, som, i olikhet med sin confrater, ej hade nog hård panna att drifva oförsyntheten till sin spets och hos K. M:t beklaga sig öfver att den myndighet, som i första hand granskat hans räkningar, sin pligt likmätigt, nedsatt deras belopp till den summa, han enligt gällande resereglemente egde rätt att bekomma. Hvad hr Nilsson derpå vinner, derom är det ännu för tidigt att yttra sig, då hans besvär ännu ej blifvit, oss veterligt, af K. M:t afgjorda. Man kan dock hoppas att han, som man säger, skall hafva bränt sina kol förgäfves. Dylika företeelser äro sorgliga och de blifva det ännu mera, om icke endast medelmåttor, utan äfven män som äro i besittning af mer än vanliga insigter i allmänna värl, som i det offentliga lifvet intaga en framstående plats, som stå i spetsen för ett stort parti med dem i allmänna frågor liktänkande, göra sig skyldiga till sådana prejerier. Fenomenet är då ännu mera oroande, enär det berättigar till den slutsats att hvad partiets främste män anse sig af sitt samvete oförhindrade att göra, l detta kunna äfven flere af partiets öfrige medlemmar anse vara i sin ordning — något som ock redan visat sig vara fallet, i det: att många af landtmannapartiet afgifvit antingen falska eller högt uppdrifna reseräkningar efter riksdagens slut. ; Vi kunna ej undgå att göra dessa reflexioner; och skälet till dem ligger oss nära till hands. Så länge det endast var herr Nilsson et consorter, som begagnade sig af erhållna offentliga uppdrag för att försöka att E obehörigt rikta sig på svenska folkets bekostnad, så länge var saken af jemförelsek vis mindre vigt; och vi ansågo oss för vår del hafva gjort nog då vi i vår ringa mån försökte, fullt öfvertygade om att deras exempel ej skulle vinna efterföljd, att belysa den rätta halten af deras åtgörande. H Men då landimannapartiets i andra kammaren Kå verkliga chef viksdagsmannen från Hallands län Carl Ifvarsson nästan samtidigt med hrr Ersson och Nilsson visade huru man i hans f tanke lämpligen borde gå till väga för att på staten kunna något förtjena, då hafva vi ansett förhållandet blifva helt annat, då hafK va vi trott att det vore en ovilkorlig pligt 5 för pressen — så vida man nemligen an5 ser, att det är hennes skyldighet att bringa X till allmänhetens kännedom ej endast hvad 5 hon gillar, utan ock hvad hon ogillar — att i mot ett sådant förfarande inlägga sin allvarligaste protest. En man som i allhänna K opinionen står högt kan genom sitt exem-E pel åstadkomma mycket både godt och ondt. F Åstadkommer han ondt, så är det för hvarje k rättänkande af största vigt att söka så mycF ket som möjligt motarbeta det onda. Så är fallet med hr Ifvarsson. Han åtnjuter högt anseende bland sina kamrater såsom riksdagsman, och hans ord hafva mera än en gång verkat afgörande på lösningen af 3 för hela landet ganska vigtiga frågor. Så-F väl han, som många hans ståndsbröder i kammaren, hafva oupphörligen och enträget yrkat på sparsamhet med statens medel. Men hvad värde har väl ett sådant yrkande, kan väl någon anse det vara uppriktigt menadt, om han finner att ropet endast afser att andra skola varsamt umgås med folkets med svett och möda förtjenta penningar, men att sparsamhet ingalunda behöfves, då den råkar i kollision med den ropandes eget vinstbegär? En hvar, som dömer opartiskt, måste misstro! ärligheten hos den som säger ett, men gör ett annat. Frasernas män kunna endast vinna f. gehör hos sina likar; den, som vill finna en f man bakom ordet, han åtnöjer sig ej med munväder, han värderar ej den som i handling visar, att han ej lefver som han lärer.