ut! Jag skall kasta honom genom fönstret, ifall ni så önskar; sedan lärer han ej kunna springa och blir således i alla fall oskadlig. — Nej! ingen onödig hårdhet, svarade kaptenen. Jag har blifvit en ömhjertad, menniskoälskande man, sedan jag fick en så känslig maka... Är huset väl bevakadt? — Ja, inte en fluga en gång skulle kunna slippa in utan mitt tillstånd. — Låtom oss då supera i fred och ro, så snart min Proserpina anvländt... Har ni sagt till om mat? — Ja, men oaktadt den lockande beskrifning fra Proserpina afgaf om detta ställe, fruktar jag att vi här bli mindre väl undfägnade. Mästerkocken, om hvilken hon talade, ligger till sängs, nära att uppgifva andan, och värdinnan är kollrig i hoafvudet. Kyparen åter är en förrädare, som vi måste bevaka, och pigan en gammal toka, som slår sönder allt och hinner med intet. — Det kommer sig deraf att ni talaristräng ton till dem, min vän! Ni bär alltid hotelser och onda ord på läpparne. Det har ju hustru min sagt er miast tusen gånger, att ni saknar lefnadsvett. Hvar är hon, denna olycksaliga värdinna? Jag skall minsann med ett dussin örfilar förflytta hjertat i balsgropen på henne. Och med tunga steg nalkades han trappan samt ropade fru Pignoux, hvarvid han gaf henne de gröfsta öknamn, sålunda föregående sin löjtnant med exempel i afseende på artighet och ett skickligt uppförande. Hela detta samtal hade hållits på franska, Macabre, af tysk härkomst, var född i Bourges och hade tillbragt sin ungdom i Berry. Han talade ogerna och illa sina fäders språk. Italienaren Saccage yttrade sig med mera lättbet på franska än på tyska. De hade alltså svårt för att förstå hvarandra, när de måste