Dagens Nyheter – 25 november 1868, sida 2

Bois-Dor6, ha de inte kännt igen dig? Ha de inte gjort dig något ondt? — Nej, nej; låtom oss nu tala endast om dig, min far. Försökte du ej fly härifrån, innan de utställda vakt vid alla portar? — Nej. Jag anade intet. De åstadkomma straxt icke det ringaste buller; jag trodde att några mulåsnedrifvare stannat härutanför. Först sedan de försäkrat sig om huset med allt dess innehåll, började de bli litet mera högljudda. Jag kastade en blick genom fö.stret och märkte att jag var fåvgad af ett röfvarband. Dock förblef jag lugn; ty jag tänkte att de möjligen snart nog skulle aflägsna sig; men jag uppfattade ett par ord, som utbyttes dem emellan, och deraf kunde jag sluta til att de vilja dröja här öfver natten. Då sade jag till mig sjelf ungefär så här: när mitt folk förgäfves väntat mig vid Brilbault, der jag, enligt öfverenskommelse, skulle infinna mig klockan tio, bli de naturligtvis oroliga och begifva sig hit, hvarest de veta att jag skulle uppehålla mig ett par timmar. Det bästa är att afvakta deras ankomst. Dessa röfvare äro icke flera än tolf... Ser du, jag räknade dem; och när våra tjenare och vasaller anlända, skola vi nog tukta dem. — Min far, svarade Mario, i det han såg ut genom fönstret, de äro nu minst tjugufem; ty alldeles nyss fingo de en förstärkning. Det dröjer ännu länge, iunan vårt folk beslutar sig för att återvända hit; och när som helst kan det falla dessa skurkar in att genomleta huset, för att få plundra. — Nå väl, min gosse, nu ser du mig förklädd från topp till tå. Stanna hos mig; man skall ej. undra öfver att den sjuke värden behöfver en uppassare. Om man kommer, kunna vi vara lugna. Man misshandlar icke andra personer, än dem som ha dyra kläder på sig