Dagens Nyheter – 25 november 1868, sida 2

min flicka; och du, min far, du skall föreställa mäster Pignoux. — Men hvarför skall jag visa mig? frågade markisen, under det han helt mekaniskt började knäppa upp rocken. Jag kan icke, såsom du, när som helst spela komedi. — Jo, gör hvad jag ber! Men, säg mig, känner du icke händelsevis en stråtröfvare, som kallar sig Macabre? Jag tycker mig ha hört dig någongång nämna detta namn. — Macabre? Ja, visst är detta namn mig bekant. Jag känner äfven mannen som bär detsamma såvida ban är den person, jag... — Ni har icke sett honom på länge, eller huru? — Nej, det skall Gud veta. Sedan dess ha väl tjugu, trettio... eller kanske ännu flera år förflutit. — Nå, det var bra. Visa er utan fruktan; spela värdshusvärdens vol, och vi skola säkerligen på ett eller annat sätt kunna fly. — Det blir mig omöjligt, min son, svarade rmarkisen, som emellertid fortfor att kläda af sig. Vi ha att göra med slipade skälmar. Föreställ dig, att de kommo hit, utan att göra minsta väsen af sig. Det var som hade en hop mulåsnor, drifna af en enda man nalkats. Jag fattade inga misstankar; värdinnan satt och sof vid spiseln; jag var i matsalen och läste Astrea, för att fördrifva tiden. — Låtom 03s gömma Astrea! Kockar läsa icke dyrbart inbundna böcker, sade Mario, i det han fattade boken, som markisen helt tanklöst lagt bredvid sin hatt, då han tog värdshusvärdens kammare i besittning. Och allteftersom markisen ailade den ena klädespersedlen efter den andra, gömde gossen dessa blaud ett i en bredvidliggande skrubb befintligt vedförråd. — Men du, mina stackars gosse, yttrade