Dagens Nyheter – 24 november 1868, sida 3

äro banditer, som mörda och bränna hvar de framgå. — De ha väl dock icke tillfogat er något ondt ? — Nej; de vilja äta och dricka ; sedan kanske tända de eld på huset, och låta oss alla brinna upp! På det sättet bruka de visa sin tacksamhet. — Fru Pignoux, det är alldeles nödvändigt att min far räddäs. Huru skola vi bete oss? — För närvarande kan ingenting göras. De bevaka alla portar, och er far är icke vid den ålder, då man utan skada eller fara hoppar genom fönstren. Och hvartill skulle det för öfrigt tjena? Byggnaden är omringad; vi få inte gå till källaren eller hönshuset, utan att de skola följa oss i hälarne. — Men vi måste åtminstone gömma min far. Ack! jag är nu fullt säker om att det är honom de vilja åt. Hvar uppehåller han sig nu? — I min mans kammare. Lyckligtvis är min man inte hemma. Han har. rest till la Chåtre, der. ett bröllop firas i afton, och han kommer icke igen förrän i morgon. De frågade efter honom, må Di tro. — Efter .min far? — Nej, efter min man... Jag sade att han var sjuk, och dervid talade jag så högt jag kunde, för att er pappa måtte höra mina ord. Jag hoppas, att han förstått min mening och lagt sig mellan lakan. — Och de brydde sig inte om att gå ditupp? — Jo, de sågo sig omkring i matsalen, och sedan sade de... — Men nu komma d2 igen!... Tyst! ropade Mario. Och han skyndade sig att återtaga den plats, som vär honom anvisad i en vrå, samt Syntes fortfarande Sofva, då Saccage inträdde, åtföljd af tvänne män. j