Dagens Nyheter – 24 november 1868, sida 2

Då erinrade han sig Sanchos ord och hvad Pilar berättat angående en af banditerna väntad förstärkning. — Nu har jag råkat ut för ett götingbo, sade han till sig sjelf; men lyckligtvis är jag förklädd; man skall taga mig för en liten tiggare. Jag måste veta om min far är här. Han sträckte nu fram sin hand och tiggde en allmosa i denna jemrande ton, som han hört ziguenarne antaga, när de ansågo det löna mödan. Man släppte honom genast, men befallde honom dervid att aflägsna sig, och då han icke lydde, hotade man honom med att skjuta ihjäl honom. Han ämnade just gå, fullt besluten att återkomma, då en annan röst gaf ordre på tyska språket; och genast tog man honom i armen och slängde honom in i köket, i stället för att köra bort honom. Innan Mario hann tänka, fann ban sig stå inför en lång och mager man i militärdrägt, hvilken sade till honom: — Kom närmare, gosse, och, om du har ett bref, så gif mig det. — Jag har intet bref, svarade Mario, oförskräckt betraktande den okände. — Nå, då har du väl ett ärende att mundtligen framföra. Tala. . — Innan jag talar, återtog gossen med mycken sinnesnärvaroö, måste jag veta hvem jag har den äran att se framför mig. — Hå tusan! utbrast den okände med ett föraktfullt leende; du är försigtig, tror jag. Nå, den egenskapen vill jag visst icke klandra. Se här den öfverenskomna lösen: Mord och brand! ... Och du, hvad heter du? — Pilen, svarade Mario på en slump. — Hura? hvad för slag? sade italienaren — ty det hördes på uttalet att den okände var