Dagens Nyheter – 24 november 1868, sida 2

vägen var ett stort stall uppfördt, äfvensom ett skjul, atsedt för gästernas betjening. Vid den tid, hvarom vi tala, funnos två slags herbergen: sådana, i hvilka endast ridande och åkande mottogo:, och sådana, der fotgängare voro välkomna gäster. På Röda Tuppen fick ingen taga in, som ej hade råd att hålla sig häst, då han var ute på farväg. Mario, som såg att det var upplyst i värdshuset, förvånade sig icke öfver de gnäggningar, hvarmed hans lilla häst redan på flera hundra stegs afstånd derifrån gaf sin glädje tillkänna. Men hvad som i stället förvånade honom var att Sprätten — så hette hans springare — ville vika af åt venster och endast med största svårighet kunde förmås att följa vägen. Gossen, som var på sin vakt, lyssnade. Han hörda ett buller, förorsakodt af stampande och gnäggande hästar, från värdshuset, hvilket han i anseende till mörkret ännu ej kunde se. — Min far är der, tänkte han, med allt sitt folk. Kanske också herr dArs och hans följeslagare. Fort dit! Men BSprätten sökte på alla sätt undandraga sig att gå framåt. Den unge ryttaren trodde sig böra utfandera hvad som var orsaken härtill Han stannade och körde Rosidor, markisens trogne ridhäst, gnägga helt nära. — Ah! min for är då icke på värdshuset, utan någonstädes här i småskogen, sade han till sig sjelf. Det går icke an att vi fara om hvarandra på vägen. Han lät Sprätten gå hvart han ville, öfvertygad om att denne szart skulle uppsöka sin kamrat. Utan tvekan fördjupade sig hästen i skogen och stannade framför en gammal förfallen byggrad. Det var det fordna värdshuset Röda Tuppen, som omkring tjugo är varit öfvergifvet; Bois