Dagens Nyheter – 23 november 1868, sida 2

ankomst, hade han gjort dem sällskap, för att icke åt oågon annan öfverlemna nöjet att martera herrarne af Bois-Dor6, ifall dessa hade den oturen att falla i händerna på tjufbandet. Under striden hade naturligtvis han, som ensam var tapper ända till ursinne, befunnit sig ibland de främsta. Men sedan segern vunnits brydde sig banditerna ej längre om honom och såsom vi förut berättat, måste han sjelf åtaga sig att hålla vakt i tornet ofvanför den yttre porten. Var man inuti slottet omtänksammare än på den yttre borggården, så njöt man visst icke mera lugn; ty i all hast vidtogos nödiga åtgärder att möta ett nytt anfall. Man såg och: hörde röfrarnes orgier, och hade man velat gifva ladugården till spillo, skulle det ej ha blifvit svårt att förjaga dem. Men utom det att man hoppades få förstärkning under nattens lopp, innan banditerna fallit på den tanken att antända de vid den yttre borggården belägna byggnaderna, ville man icke gerna skjuta, af fruktan för att skotten skulle träffa fångarne, hvilkas. antal man icke kände, eller boskapen, som var alltför talrik för att den skulle kunna uppätas af de hungriga tjufvarne. Man räknade de i slottet varande betjenterna och vasallerna samt erfor sålunda huru många det var som stupat eller blifvit tillfångatagna. Adamas lät uti stallbyggnaden sammanföra hela den personal, hvilken ej kunde deltaga i striden. Man utdelade bland dem färskt bröd och uppmanade dem att hålla sig stilla och ej jemra sig för högt. Denna sednare tillsägelse hade de emellertid svårt att efterkomma. Lauriane och Mercedes sysselsatte sig med att förbinda de sårade och gifva barnen mat. Adamas hade under tiden posterat sitt folk på alla de ställen, hvarifrån fienden kunde beskjutas, och på det att ingen skulle insomna,