som voro laddade. De skyndade sig att antända luntan och höllo sig beredda att i bvilket ögonblick som helst gifva eld. Härunder uppmuntrade de hvarandra, så godt de kunde. Men hvad gjorde Adamas i denna nödens stund? Den trogze tjonaren befann sig i jordens innandömen, Läsaren erinrar sig måbsända en hemlig väg; genom hvilken markisen ausett att Lucilio, i händelse af behof, skulle kunna fly. Denna underjordiska gång ledde till en hålväg, hvilken genom hvarje år upprepade öfversvämningar småningom blifvit fylld med sand, så att öppningen var tilltäppt. Adamas hade föreställt sig, att sanden skulle kunna undanskottas på pågra timmar af ett par arbetare. Men skadan var större än han trott; och oaktadt man i tre dagar varit sysselsatt med gräfning, hade man ej hunnit fullborda arbetet. Adamas gick slia aftnar och såg etter hvad man under dagen uträttat; och när larmet började, var han dernere samt hade ingen aving om hvad som föreföll ofvan jord. När han omsider lemnat hålan och träddde ut i friska luften vid foten af den trappå, som ledde till tornet öfver inre porten, blef han icke litet öfverraskad; han trodde straxt att han drömde; men praktisk och rådig som han var, begrep han snart huru allt stod till och bandiade derefter. Just då han kom, höllo de belägrade på att instörta genom porten, följda i back och häl af de anfallande. Vig som han var, sprang han upp i tornet för att nedsläppa gallret. Slottets försvarare hade nätt och jemt hunnit in, då gallret nedföll; men det nådde icke marken. Adamas märkte detta. Vänta, Clindor, ropade han till den upp: