skrämde pagen, hvilken just ämnade stänga til portårne; vänta! Hvarat kommer det sig at gallret ej vill gå ned? Det fatias ju ännu er hel fot. lindor, som just cj var synnerligen tapper af sig, ehnru han gjorde allt för att inbilla folk motsatsen, såg efter hvad det var som hindrade, oc1 rysgade tillbaka af förskräckelse. — Hu då! utbrast han, der ligga tre karlar öfver rännan. — Himmelska makter!... äro de a vårt folk? Se efter, din stackare! — Nej, nej, de tillhöra fiecåerna. — Nå, vid Merkurius, så mycket bättre! Fort, hit med er! Alla man upp och tynger allt hvad ni förmå på gallret. Se ni då inte, att dessa döda kroppar skola hjelpa de lefvande att trävgå sig in; och ha da väl hunnit så långt, skola de i en handvändning sätta eld på hela slottet. Fort, bort! Hagg hufvudet a: hvarenda en som vill komma in! Gå på med din lia, räske Andoche! Och du, Chåtaignier, har ju änvu några skott qvar? Skjut den der röda räfven som nalkas! Så der ja! bravo! Vid guden Tentates, det är bra, midt i strupen! Nu ha de åtminstone en mindre! Under det Adamas sålunda värdigades meddela sig med dessa honom underordnade varelser, såg han med tillfredsställelse de liggande kropparne helt och hållet fastklämmes af gallret, och de anfallande rygga tillbäka. — Nu till kanonerna! ropade han. Friska tag, mina vänner! Laga mig en frikasså på dessa nattfåglar ! (Forts.)