Dagens Nyheter – 21 november 1868, sida 2

dina kläder, skola de ej draga i betänkande att döda dig. — En id! utbrast Mario. Jag tar genast på mig de kläder, jag bar i min fattigdom, och som förvaras derinne. Läsaren erinrar sig väl den trof6, som upphängdes i Astreas3 slott till minne af Marios ankomst till Briantes? Gossen nedtog kläderna, och ban behöfde endast några få minuter till att utbyta sin granna kostym mot den torftiga drägtev. Härefter satte man sig i gåvg; man smög sig försigtigt på tå längsefter trädgårdsmuren och yttrade icke ett ord till hvarandra. Man kom fram till atora porten, om icke utan fara, åtminstone utan hinder, och hörde derunder. fienderna skratta, stoja och sjunga. Aristandre ställde de båda barnen bredvid fällgallret. Derefter tog han gossens hand i sin. De kunde ingenting säga hvarandra, ty omkring och öfver dem befunno sig efter all anledning: insomnade eller ouppmärksarmma utposter. Mario förde kuskens grofva hand till sina läppar och tryckte derpå en kyss. Det var kanske ett farväl för alltid. Ehuru djupt rörd, drog Aristandre hastigt handen tillbaka, likasom ville han säga: — Tänk blott på er sjelf! Efter att ha gjort korstecknoet i mörkret, steg han beslutsamt uppför den korta trappa, som ledde till toraet ofvanför porten. — Hvem der? röt en dof stämma, som Mario igenkände för att vara Sanchosz. Och då kusken fortfor att gå uppåt, tillade rösten :. — Är du döf, eller hvarför svarar du inte? Kanske du är rusig?... Svara, eller ock skjuter jag på dig! En half minut sednare small skottet; men