Dagens Nyheter – 20 november 1868, sida 3

mar. De inbilla sig, att de ha att göra med afgrundsandar; men jag säger att de äro förklädda landsstrykare. Hör, hur de skrika och sjunga! — Nåväl, låtom os3 handla, under det att de dricka, sade Mario. Vi skola springa öfver yttre gården, der troligen ingen är. — Ja, ja, det vore bra. Men röfvarpacket har stängt ia sig. De veta väl att markisen kan återvända när som helst; det ser ut, som ville de att han skall belägra sitt eget slott. — Ja, utropade Mario, det var väl derför jag såg Sancho gå dit bort med Pilen. — Sancho? Pilen? har ni kännt igen dem? Ah! jag hade Inst att gå ensam och öfverfalla dessa båda uslingar! — Nej, nej! sade Pilar. De äro starkare och elakaro än ni kan tro. — Men om de tillslutit porten, kunna vi väl öppna den igen, yttrade Mario, som tänkte fortare än kusken. Och om de lemnat qvar några väktare... nå, hvad säger du, Aristandre, kunna ickevi båda försöka att döda dem, för att slippa in? Du funderar? Det är nödvändigt, ser du, min vän. Vi måste underrätta min far. Annars kan det hända att slottet faller iröfrarnes händer. När dessa dessa ätit så mycket de orka och tagit allt hvad de tycka ha något värde, försöka de kanske bränna upp den gamla byggnaden. Man vet ej hvad som kan hända, Seså, Aristanire, min vän, tillade den tappre gossen, i det han drog sin lilla värja, tag en stör eller påk eller hvad helst du kan komma öfver och låtom 0833 gå! — Värta, vänta, herr grefve! svarade Aristandre; derborta ligga skyfflar och krattor. Godt! jag tar on skyffel; nej, so bär em hacka! Den tycker jag mera om; har Jag dov, fruktar jag iogen. Men hör mig, vet vi hvar er far är? —o— Nej; du skall föra mig till honom.