Dagens Nyheter – 20 november 1868, sida 3

— Nej, Gud vare lof, lille herr grefven, sade i detsamma en grof röst. Aristandro är här; han söker och hör er. — Ack! min käre Aristandre, utropade Mario, i det han föll den grofve kusken om halsen, Det är då du! Men hvad du är våt, min Gud! Ar detta blod? — Nej, det är bara vatten, svarade mannen, kallt vatten! Lyckligtvis bar jag ej druckit deraf. Jag blef tvungen att kasta mig iströmmen; våra fördömda vasaller drogo sig ju tillbaka. Jag insåg att, om jag följde dem, skulle jag bli instängd på borggården och ej kunna återuppsöka er. Se der orsaker, hvarför jag aflossade mitt zaista pistolskott och hoppade i vattnet. Jag trodde aldrig jag skulle komma i land med lifvet, i synnerhet som de sköto på mig från slottet, troende att jag var en fiende. Emellertid är jag då nu ändtligen här! Jag har letat efter er ungefär en fjerdedels timma. Jag anade att jag skulle finna er uti labyrinthen, men i den har jag ej på tio års tid kunnat lära mig hitta. Låtom oss nu gå härifrån... Men hvem tusan har ni i sällskap? — En liten olycklig flicka, som vi också måste rädda. — Är hon från bya?... Nå ja, det kan göra detramma; om möjligt, skall hon räddas; ni dock i främsta rammet! Jag skall se efter hvad som försiggår på yttre gården; stannen här och talen sakta med hvarandra. Aristandre återkom efter förloppet af några ögonblick. Han var bekymrad. — Det blir icke så lätt för oss att ucdkomma, yttrade han med låg röst till barnen, Ack! de bönderna! Sådana stackare de ändå äro! Man har då ingen hjelp af dem a!ls. Nu ha de släppt skälmarne längre än nödigt varit; om de, medan dessa smörja kråset, gjorde ett utfall från slottet, skulle de döda dem till sista