Dagens Nyheter – 20 november 1868, sida 2

De komma icke före honom! Denne honom kunde ej vara någon annan än markisen, hvilkens återkomst man fruktade. Så mycket bättre; vår andel blir då större, hade den roflystne Pilen svarat. Mario, som sett svärtade, maskerade, i alla afseenden vederstyggliga figurer — ziguenarne hade naturligtvis anlagt förklädnader, för att skrämma bönderna i trakten — hade i början, oaktadt sitt mod, blifvit förskräckt; men nu lugnade han sig, då han insåg att det var med skälmar af kött och ben han hade att göra. För ögonblicket måste han hålla sig gömd, medan han väntade att Pilen och Sancho aflägsnade sig; sedan var det hans mening att smyga sig bort, för att uti någon af de små pyggnadorna i trädgården finna skydd mot nattan. Yan ansåg med rätta, att han genom sin kännedom om trädgårdens alla irrgångar skulle kunna någon stund undgå att blifva förföljd; och, utan att misstaga sig om rätta vägen, styrde han sina steg mot den lilla hyddan, som man gifvit namnet Astreas slott. Han hade ej väl hunnit in i denna, förrän han tyckte sig höra någon komma. Han lyssnade. — Det är de vissnade löfven som dansa för vinden, tänkte han, eller något kreatur från ladugården som flytt hit undan elden. Men i så fall måste gallerporten till trädgården vara öppen. Då är jag förlorad! Min Gud, haf medlidande med mig! Bullret var emellertid så svagt, att Mario vågade titta ut mellan murgrönsrankorna; och han varseblef då en liten varelse, hvilken såg sig obeslutsamt omkring likasom för att finna ett gömställe. Mario hade ej hunnit stänga dörren om sig; den lilla inträdde och sade med låg röst: