Dagens Nyheter – 18 november 1868, sida 3

stått hos mig, hvilken jag ber er taga i allvarligt öfvervägande. Denna betänklighet är: måhända kan icke markisen anklagas för att att hafva dödat en person, då ju hans fiende ännu möjligtvis lefver. Herrar Robin och Bois-Dorå gjorde en rörelse af öfverraskning, och Wilhelm fortfor: — Jag har två kraftiga skäl att tala och tänka så: det första är att man bortfört från gamla Maries trädgård en man, som, ehuru träffad af en väldig värjstöt, ännu måhända icke uppgifvit sin sista suck; det andra är att vår markis, om hvilkens mod vi ej äro berättigade att bysa tvifvel, sett dAlvimars ansigte på Brilbault. Herr Robin teg och funderade; Bois-Dor6 samlade sina minnen från gårdagen, hvarefter han sade: — Om herr WVAlvimar aflidit, så har detta. icke skett på stridsplatsen och icke heller i gamla Maries trädgård, utan det har skett på Brilbault i går afton. Han har dött i ett högst besynnerligt sällskap, men i närvaro af en prest, som kunde vara herr Poulain, och vårdad af en tjenare, som torde böra antagas vara Sancho. Jag såg äfven en hel mängd andra skuggor, svåra att förklara, mena som likväl icke vederlägga detta antagande, och hvad mina ögon tydligast uppfattade var verkligen ett kors, under hvilket herr dAlvimars ansigte aftecknade sig. På detta ansigte förmärktes i början en viss rörlighet, medan en röst uppläste de vid dödsbäddar sedvanliga bönerna; svaga suckar, fom midt under stojet trängt till mina öron, läto äfven höra sig underläsningen. Derefter tystnade all klagan, ansigtet tycktes i en hast blifva förstenadt, hufvudet sjönk något tillbaka och då... — Då? inföll Wilhelm,