— Ja, återtog markisen, i det han kysst den unga damens hand och önskade henne god natt — ty hon hade stigit upp, för att aflägsna sig — jag skall redan i morgon. fara till Wilhelm igen, och under tiden skola vi väl gömma de vigtiga papperen. Då Bois-Dor vaknade den följande dagen, inträdde Lucilio i hans rum och lemnade honom några skrifna rader. Den stackars stomme ville fara bort under någon tid, för att, om möjligt, afleda den storm, hvaraf hon trodde sin ädelmodige vän hotas. — Nej, nej! ropade markisen djupt rörd; ni får icko göra mig den sorgen att lemna mig nu! Faran är redan öfver; och dAlvimars anteckningar ha lugnat mig helt och hållet med afseende på min egen affär. Hvad er beträffar, så behöfver-ni, tro mig, ingenting frukta af prinsen, då ni var den som först underrättade honom om gunstlingens död. För öfrigt är det min öfvertygelse att ni här kan vara tryggare än på hvilket annat ställe som helst; ty här förmår jag beskydda er, och jag kan, ifall så blir behöfligt, gömma er. Jag vet att ni icke vill göra min belägenhet ännu mera bekymmersam än den är; betänk att Marios uppfostran kommer att åsidosättas, ifall vi förlora er. Betänk, till hviken nytta ni kan vara mig genom att bilda detta älskliga barn, så att jag en gång får se i min son en man med hufvud och hjerta. Ni skall då sjelf erkänna att jag hvarken med mitt lif eller min förmögenhet kan betala min skuld till er: ty icke är det förra och ej heller den sednare af så mycket värde som ert vetande, er dygd! Sedan markisen icke utan svårighet aftvungit sin vän ett löfte att ej lemna Briantes, ätminstone icke utan hans eget medgifvande, ämnade han resa till Ars, då han såg Wilhelm