motarbeta vi då allt som kan lända till vår olycka. Då engelsmannen Mears besökte Californien för 50 är sedan hade landets invånare ej en aning om att de gingo på guld — liksom vi svenskar från fornjoters tid gått öfver fotknölarne i renlaf, utan en aning om att den var en oförliknelig nationalrikedom, som dugde till allt: kreatursfoder, bröd, stärkelse, socker, kaffe, gröt, välling, köttsoppa och choklad. Emellertid ville lyckan att en svensk vid namn Sten Stenberg upptäckte att man kunde bränna bränvin af renlaf, hvarför vi öfriga svenskar genast blefvo uppmärksammade på den oerhörda förlust fosterlandet skulle lida af en dylik renlafförstörande industri. Hade denna upptäckt blifvit gjord af t. ex. professor Pierrepont från Gascogne eller mister Stonchenge från Irland eller professor. Steinbyrger från Krähvinkel, så hade vi ansett denna industri som en nationalvinst och med förtjusning exporterat vår renlaf och sedau importerat lafbränvinet; ty det hade åtminstone varit svenskt handlat. Det är obegripligt huru en person som heter Sten Stenberg kan våga upplysa oss om något, som vi icke allihop hittat på förut — och med all aktning för honom måste vi erkänna, att han bättre känner till kemien än sina landsmäns nationallynnen. Vi inse nu klart att bemälte herre håller på att förstöra fosterlandet genom att förädla renlafven, som är den dyrbaraste, mest närande, smakliga och herrliga vext vårt klimat frambringar, fastän hittils endast lapparnas renar fattat dess värde. Klart är att den rysligaste hungersnöd blir vår lott, om man bergar renlafven, som dessutom sjelf har en utpreglad vedervilja att låta bränna sig till bränvin, emedan man numera upptäckt, att den af förargelse icke på 10—20 år återväxer, om den bergas för bränneriernas räkning, hvaremot den, om den bergas till kreatursfoder, nästan genast återväxer. Detta måste vara förhållandet då den långsamma återväxten är ett hinder för lafbrännerierna, men icke hinder för kreatursutfordringen. — Bättre då att för brännerierna använda potates och säd såsom varande mindre dyrbara och mera umbärliga så väl för landets fyrsom tvåbenta invånare, samt att uppmana hvarje fosterlandets sanna vän, att bevara vår renlaf för utrotning. Man bör vid nästa riksdag motionera om renlafdistrikternas uppmätning, hvilket för de stackars landtmätrarne vore af stort gagn — och att tillsätta en renlaf-styrelse med generaldirektör i spetsen för att bevaka och skydda renlafsfälten lika bra, som skogsstyrelsen skogarne. Vi kunde sedan i frid och ro vara lika säkra om renlafvens tillbörliga vård, som derom att hr general-renlafs-direktören ordentligt uttoge sina qvartaler. Det är märkvärdigt huru det hos oss svenskar råder en förstörelselust -utan like. En svensk må vara hemma eller borta ur riket, så funderar han aldrig på annat än att förstöra det älskade fosterlandet. Knappt hade hr Stenberg börjat härja våra på renlaf bördiga höjder, förrän hr John Ericsson i Amerika hotar att beröfva oss solens ljus. Märkvärdigt att en son af vårt land, (som har så klent beställt med solsken), skulle hitta på något, som kunnat passa att upptäckas af en beduin i öknen Sahara, der man har ett besvärligt öfverflöd af solhetta! -Men det är en gång för alla vår natur att begifva oss ut i ogjordt väder! Hr John Ericsson har, som bekant, upptäckt så kallade solmaskiner, hvilka förbruka solens värma för att drifva hvarjehanda verk och inrättningar i stället för att låta samma värme komma åkerbruket direkte till godo. En hvarinser det farliga i denna nya uppfinning af en svensk, som redan uppfunnit så mycket, att han åtminstone icke bör flytta hem igen, utan hålla sig derute hos republikanerna, som ha ett så stort fosterland att de, liksom ett folk närmare 0s8, kunna sägas vara utan ett sådant. Låtom oss tänka oss in i framtiden! Qvadratmil efter qvadratmil betäckes.af dessa förskräckliga solglas eller hålspeglar, som uppfånga solens ljus för att drifva svarfvar, bomullsspinnerier, väfverier, stångjernshamrar, valsverk och ångqvarnar, under det att en grym vinterköld islöper hela vårt land. Åkerbruket går under — nå väl! — det gör då åtminstone icke så mycket, ty renlafven växer desto bättre; men vi måste kläda oss i pelsar och ha alls ingen nytta af om solspunnen och solväfd kallikå går ner till 3 öre pr fot! Lunds akademi anade visst genast den fara för fosterlaadet, som låg i denna upptäckt, som dessutom drabbade Sveriges Gosen — Skåne, nordens mest solbelysta land — med den första hem