Dagens Nyheter – 17 november 1868, sida 3

Nåväl, herr markis, har ni någonsin hört maken?... Ja, jag säger att om ni nu icke vore här lifslefvande, för att fråga huru vi betett oss, skulle jag ännu i denna stund tro att hin onde spelat en komedi med 0ss; ty dragkistlådan, i hvilken jag lagt börsen och juvelerna, stod öppen, och alltsammans hade stulits bort derinne, medan vi voro ute i trädgården, likasom den döde stulits derifrån, medan vi uppehöllo oss i stugan. Då Marie slutat sin berättelse, beklagade hon sig öfver förlusten af skatten, under det invaliden, som intet bättre begärde än att få ett tillfälle att gråta, fällde ymniga tårar för det markisen kunnat hysa tvifvel om den dubbla och högst besynnerliga stöld, som hos dem föröfvats, af en späckad börs och en afliden död, såsom orden föllo sig. XLVU. Medan de höllo på att jemra sig, öfverlade markisen med sig sjelf. — Sägen mig, godt folk, återtog han derefter, om ni icke sågo spår efter steg i trädgården. Och märktes det icke, att man brutit sig in i er koja? — Vi gåfvo ej akt härpå straxt, svarade Marie; vi voro så uppskakade. Men sedan längre fram på dagen gjorde vi våra iakttagelser. Härinne upptäckte vi ingenting ovanligt. Tjufven hade väl smugit sig in, så snart vi vändt ryggen till; ty vi hade lemnat både dörren och dragkistan öppna. Ack! det var tyvärr vårt eget fel! — Således, anmärkte markisen, kan man antaga att den döde icke utan hjelp aflägsnat sig, och att han haft flera vänner, af hvilka några bortfört honom sjelf och andra tagit vara på hans guld.