Dagens Nyheter – 17 november 1868, sida 2

samvetsbetänkligheter... nog af, ni ha underrättat herr Poulain... — Nej, herr markis, nej! utropade qvinnan i en ton af bestämdhet. Till honom skulle vi aldrig ha kunnat vända oss; ty vi veta atthan är fiendtligt stämd mot er. Eftersom ni har er bekant att vi icke efterkommit er befallning, så böra vi också meddela er, huru alltsammans tillgått. Felet är icke vårt; satan sjelf har blandat sig i spelet. — Berätta hvad som har händt, återtog markisen; jag vill höra, om ni ämna säga mig sanningen. — Marie, öfvertygad om att markisen visste mera om saken än hon sjelf, berättade utan omsvep följande: — När ni farit härifrån, käraste herre, buro vi straxt ned liket i trädgården, hvarest vi betäckte det med en stor halmmatta; ty jag ville icke gerna låta det ligga inuti stugan och såg ej heller hvad detta skulle tjena till. Jag tillstår att jag var rädd derför, och hade deticke varit för er skull, herr markis, så skulle jag sannerligen ej ha lagt min hand dervid. Johan sade att jag var tokig och skrattade åt mig, medan han förtärde resten af sitt vin, för att, som han yttrade, icke ha känning af nattkylan; men i sjelfva verket, tror jag, drack han för att förjaga de dystra tankar och föreställningar, som alltid vid åsynen af en död uppstå hos en menniska, huru förhärdadt hennes hjerta än må vara. Jag måste också erkänna för er, att det första. den stackars Johan gjorde, var att taga hvad som fanns i likets fickor... Ni hade ingenting sagt; vi trodde att detta skulle tillfalla 038, och vi gingo in, för att räkna pengarne här på bordet, likväl beredda att lemna er hvarenda styfver tillbaka, ifall ni skulle göra anspråk derpå.