Dagens Nyheter – 16 november 1868, sida 3

han. -Jag har vidrört hans kalla lemmar och med egna ögon sett hans redan stelnade kropp nedlyftas från hästryggen. Sedan flera veckor tillbaka har han hvilat i jorden, och dock återfinner jag honom här, jag som aldrig sett någonting öfvernaturligt på ställen, der andra menniskor skådat förskräckliga spöken. Månne denne man, oaktadt alla de påtagliga bevisen, var oskyldig till det brott, hvarför jag anklagade och straffade honom? Är detta en förebråelse af mitt samvete? Eller kanske blott min fantasi är uppjagad? Måhända denna köld, hvaraf hela min varelse är genomträngd, förorsakats af blåsten, som intränger genom de öppna fönstren... Vare härmed huru som helst, har jag nu nog af detta obehag. Och som han kände denna tyngd i hufvudet, hvilken brukar föregå svimning, släpade han sig tillbaka ut i förstugan. Der hemtade han sig något, så att han med temligen säkra steg kunde gå ned utför de långa trapporna. Men när han befann sig i nedersta våningen, tänkte han icke längre på att inträda i de der belägna rummen. Han ville hvarken se eller höra något mera; och jagad af en oöfvervinnerlig ängslan sprang han ut på gården, dervid tillstående sin räddsla för sig sjelf och beredd att för hvemsom: helst naivt erkänna densamma. Han fann arrendatorn, hvilken värtade honom på bron, mera död än lefvande. Den hederlige mannen ansåg sig för en hjelte, emedan han vågat stå qvar och vänta så nära spökenas tillhåll. Han var emellertid så uppskakad, att han icke på en lång stund kunde yttra ett ord; först när de kommit in i hans stuga, dristade han sig till att framställa en fråga. — Nåväl, gode herr Sylvain, sade han, jag hoppas, att ni nu blifvit mätt på att se deras