Dagens Nyheter – 16 november 1868, sida 3

en bön, hvilken tycktes vara den vid dödsbäddar vanliga. XLVI. Bois-Dor, som qvarblifvit på sin plats, fängslad af denna fantasmagori, började känna kallsvetten utbryta på sin panna, medan läsandet af de sorgliga verserna pågick. Han var nu fallt besluten att taga reda på hvad som tilldrog sig, men qvarhölls ändock på samma ställe af den otroliga likhet med en viss afliden person, som den sista uppenbarelsen företedde. Skuggan på väggen blef alltmera tydlig, under det att den hemska rösten lika entonigt fortfor att läsa bönen, och markisen, fastnaglad der Nn stod, kunde icke mera taga sina ögon derifrån. Detta hufvod, så lätt igenkänneligt på sitt korta hår och den spansta halskragen derunder, de bestämda, fint tecknade anletsdragen samt skäggets och mustaschernas egendomliga form, var dAlvimars. Till en början förkastade Bois-Dor detta antagande såsom en omöjlighet; men efterhand öfvertygades han af sina egna ögon, att det måste vara spanjoren; och han erfor en häftig sinnesrörelse. Han hade icke trott, att han någonsin skulle bli hemsökt af vålnader. Han brukade säga att, då han aldrig af hämndbegär eller grymhet tillskyndat någon menniska döden, kunde han icke heller gerna få besök af lidande eller vredgade andar; men i likhet med de flesta af sina samtida, förnekade han ej möjligheten af andeupperbarelser, då angående sådana en hel mängd trovärdiga personer hade åtskilliga detaljer att förtälja. Denne dWAlvimar är verkligen död, tänkte