Dagens Nyheter – 16 november 1868, sida 3

ljus och höra deras läten. Jag trodde, att jag aldrig mera skulle få skåda ert anlete. — Det är säkert, svarade markisen, i det han tömde ett glas vin, gom Cateline bjöd honom, och som nu smakade förträffligt, att någonting ovanligt försiggår inom den der ruinen. Jag har icke lupit någon fara... — Ack! och ändå, min gode herr markig, sade gumman, är ni blek som ett lik. Värm då upp er; annars blir ni sjuk. — MSanniogen att säga, återtog Bois-Dore har jag frusit, och jag har tyckt mig se saker som jag kanske icke i verkligheten sett; mer genom den promenad, som nu förestår mig blir jag nog varm igen. Jag vill icke dröja här längre, emedan jag fruktar att oroa mitt folk. Godnatt, vänner! Dricken min skål! Han betalade rundligen deras tjenstvillighet och gick att uppsöka sitt ekipage, hvilket återkommit och väntade på den plats, der han lemnat detsamma. Aristandre hade blifvit örolig; men markisen lugnade honom med en försäkran, att ingenting ledsamt händt honom; och den gode kusken drog häraf den slutsatsen, att Adamas icke hade så orätt, då han påstod, att hans husbonde ännu brukade ha små kärleksätventyr. oo— I bondgården derborta, sade han under vägen helt sakta till Clindor, finne3 säkerligen någon täck herdinna. Han satt just och öfvertygade sig sjelf härom; sägande: — Kom ihåg, Aristandre, att du icke för Dågon får omnämna min lilla utflykt till Brilault. : (Forts.)