Dagens Nyheter – 16 november 1868, sida 2

sömn, skulle försvara sig, utan att afvakta en förklaring. Det var alltså nödigt att iakttaga en viss försigtighet. Markisentrodde icke på spöken och fruktade så mycket mindre lefvande personer, som han aldrig mot någon menniska hyste onda afsigter. Om en stackars olycklig man befanns gömd å Brilboult, var Bois-Dor besluten att lemna honom i ro samt icke förråda den hemlighet, han händelsevis upptäckt. Men i sin förskräckelse kunde flyktingen gå fiendtligt tillväga. Markisen hade just icke åstadkommit något buller, då han gick upp; han beslöt ru att, så vidt möjligt, försäkra sig om sanningen, utan att bli sedd eller hörd, eller åtminstone utan att tvärt och oförmodadt uppträda. För detta ändamål begaf han sig in i en sal utan dörr, hvari det djupaste mörker herrskade, och hvars alla fönster vöro tilltäppta med bräder och halm. Golfvet var betäckt med ett lager af damm och pulveriseradt murbruk, så tjockt, att det helt :och hållet förtog ljudet af hans steg. Bois-Dorå gick långsamt, emedan han knappt kunde se handen för ögat. Han hade nemligen tillslutit lyktan och vågade icke öppna den, förrän han blifvit säker om att lokalen var öde. Då ställde han lyktan på golfvet och lät dess ljus lysa, hvarefter han tog plats invid en närstående spisel. Naturligtvis var belysningen mycket svag i anseende till salens vidsträckthet; men småningom vandes hans öga vid dunklet, så att han till sist kunde öfverskåda rummet i dess helhet; han märkte, att det sträckte sig från slottets ena ända till den andra. Han undersökte eldstaden, vid hvilken han stod. Det syntes tydligen på. denna, att den