Dagens Nyheter – 14 november 1868, sida 1

Värt försvar. Vid krigsvetenskapsakademiens högtids. dag i förrgår hade dess sekreterare, gene ralmajor Hazelius, såsom vi i går nämnde ett anförande om försvarsväsendet i all mänhet och Sveriges försvar i synnerhet och meddela vi hvad han yttrade om def sednare, emedan det helt visst uttrycker hvad man i det hög-militära lägret tänker om folkbeväpningen, och måhända kar få anses stå i något sammanhang med det förslag till vårt försvars ombildning, som skall af regeringen framläggas för mnista riksdag: SMå man icke öfverlemna sig åt villomeningen, att ett godtköpsförsvar kan i våra dagar åstadkommas, eller att något kunde sättas i stället för krigshärar. Våra dagars stora mislitäriska bländverk är det dimmiga begreppet om en folkbeväpning, hvarmed för besparings skull krigsinrättningarna skulle ersättas. Det förefaller, som om den föreställning hystes, att en folkbeväpning vore en så sublim krigareskara, att den ej behöfde kläder och skodon, icke vapen och utredning, ingen föda och sjukvård, ingen undervisning, lydnad och sammanhållning, ej befäl och underbefäl, som om hästar och kanoner kunde undvaras, för att ej tala om fästningar och flottor. Men då allt detta måste anskaffas och egas, så blir ju äfven folkbeväpningen krigshär, endast sämre om den är sämre beskaffad, med sämre öfning, lydnad och befäl, samt endast dyrare och otympligare ju större den är. Ingen tänkande svensk militär anser våra fåtaliga ständigt underhållna trupper vara en krigshär på fältfot. De äro blott bärare af krigsbildningen under fred, stående, fasta, välhopfogade ramar, för att infatta en stor mängd spridda krigare, lagligen kallade till vapen, män af det väpnade folket medlemmar af landets folkbeväpning eller at dess allmänna beväring, hvilket är alldeles detsamma med olika ord. Först genom dessa krigares tillkomst blir krigshären färdig. Dem förutan utgöra de stående trupperna endast den fasta och allt bestämmande benställningen, men hvilken först får muskler och kött genom beväringens eller folkbeväpningens tillkomst, som fullbildar sjelfva organisationen, — lättare och fullständigare, ju bättre de nya krigarne äro förbildade. Det tyckes som uti detta system vore tillräckligt rum, liksom tillräcklig ära, för en fosterländsk folkboväpning. vill denna folkbeväpning ytterligare, och sedan dess män utträdt ur de lagliga beväringsåren, samla sig till hemortens försvar, med kärna från våra raska, hurtiga och skjutfärdiga skytteföreningar — så mycket bättre, så mycket berömligare! Men må man icke föreställa sig att dessa vackra bemödanden ensamt kunna rädda landet, kunna ersätta en krigshärs svåra arbete! Hvad tidens sagor härom förmäla äro, för visso, nutids myther och framtidsdrömmar, hvilka icke kunna förverkligas utan att sätta ära och sjelfständighet på spel.