ARR SRS vv : Hvarjehanda nyheter. En kärlekshandel som slutade illa. Från Nedenäs i Norge berättas följande -sorgliga historia: En flicka från Rensle under gården Brokland i Gjerrestad har under sistlidne sommar på ett ovanligt sätt förkortat sitt lif. Hon var förlofvad med em sjöman, som var ute på resor, men : ämnade sig hem som i våras. Flickan satt en afton vid den tiden ensam i sitt hem och tänkte på den frånvarande vännen, då dörren öppnades och en karl inträdde, hvars figur och utseende, målföre och sätt att uttrycka sig var sådant, att hon, mörkt som det var, trodde honom vara hvad han sjelf utgaf sig för, nemligen den hemkomne älskaren. De sutto kärligt samspråkande till långt in på natten och skiljdes utan att flickan anade oråd. Men några dagar :derefter fick hon full visshet om att hon var bedragen: Den förmente fästmannen var, siiges det, en arbetare från Egelandsverket, en son till en T. Thorsen, hvars familj icke kan berömma sig af det bista rykte. Detta gjorde den bedragna flickan så tungsinnt, att hon alltemellan lät förstå, att hon icke linge ville lefva i en så syndig verld; och en vacker dag var hon försvunnen. Sedan man förgäfves sökt henne i hemmet, letade man i mark och skog, der man ock efter någon tids letande återfann henne gömd i-en stor enbuske. Sedan hon blifvit framdragen skall hon hafva -yttrat, att detta var mycket elakt gjordt emot henne och att hon nog skulle veta att gömma sig så, att de icke skulle återfinna henne. Hennes närmaste vårdade henne derefter med så mycket mera noggrannhet och ömhet, så mycket mera som de mirkte att hennes svårmod tilltog, så att de fruktade för att hon skulle bli sinnessvag, liksom en hennes broder för någon tid sedan hade blifvit, ehuru han sedermera hade hemkommit fullt återställd från hospitalet. Vid slottertiden i somras hade brodren dragit ut i bygden såsom slotterkarl. Plötsligt fick han bud om att genast komma hem, derfär att hans syster nu åter vore försvunnen. Eftersökningar anställdes med samma ifver som förut, men denna gång förgäfves.. Ingen kunde uppticka det minsta spår af den försvunna, förrän nu i medlet af oktober, då en vedhuggåre sskulle ut på arbete i Ultvedts skog, en fjerdingsviäg från flickans hem. Här fistades hans uppmärksamhet vid att ljungen och mossan vid en bergklint var upprifven. Han föll på den tanken, att detta måste vara spår efter någon björn, som antagligen höll på att tillreda. sitt ide deruppe. Med lyftad yxa gick han upp till den lilla blatå, der björnen antagligen låg och lurade. Men huru förvånad blef han icke, då han deruppe fick se en menniskofot sticka fram ur en till ett slags läger sammandragen hög af mossa och ljung. Här låg liket af den försvunna flickan, med händerna sammanknäppta såsom till bön. Vedhuggaren hemtade genast folk, och att döma efter alla tecken var det ej länge sedan den olyckliga hade utkämpat sin sista strid. Från höbergningstiden till kanske slutet af september bade således den stackars flickan härdat ut i ödemarken. En man i trakten erinrade sig nu och beriättade atthan en aftonstund i nyssniämnde månad ensam gått genom Ultvedts skog i grannskapet af den plats der man fann den döda, och att han då hört underliga klagoljud, men att han trott att det kom från en björninna, som möjligen der ammade sina ungaår, hvarför han skyndat sig undan utan att närmare undersöka gaken. Det ljud han hört hade samnolikt varit en klagande suck från denna ensamna lidande, som våndade sig under sina sjelfpåtagna pina, långt borta från hem och hjelp i denna främmande skog, dit hon hade gått öfver all farväg och förbi många större och mindre bostäder, hvilka hon frivilligt skydde för att genom en förfärlig sjelfpina göra slut på sitt lif, som blifvit henne en olidlig börda. i Verldens sista tid. Man skrifver från Ofen: Bland de lägre, troende klasserna i vår goda stad råder för niirvarande en ocrhörd förskräckelse ; isynnerhet qvinnorna hacka tänderna af rädsla, ty — vår herre Jesus Kristus skall i nästa februari månad öppna himmelens slussar och låta eld och svafvel nedregna; han skall låta lefvande brinna menniskorna och dessutom på dem hetsa vilda djur; hvilka skola sönderslita dem. Ljuset skall han borttaga från jorden och djupt mörker skall -der bli rådande. Han skall ned. slunga blixtar, som skola förbränna de förbrinda, och de dubbelt förbrinde skola sedan uppsöka de dödas grifter och bedja dem (de döde) att draga dädan, på det-att de lefvande — nemligen de två gånger förbrända — måtte finna plats. — Så står det att lisa i en broschyr, utpyntad med fromma träsnitt, som utkommit hos Alois Bucsanszky, och som bär titeln: Det heliga bref; som vår Herre Jesus Kristus på underbart sätt tillsändt sitt på jorden boende folk.t Hr Bucsanszky är äfven den lycklige egaren till ett Bref från den heliga ungfru ,Maria, i hvilket ,— om möjligt — ännu