till den gamle Fyren, den 31 oktober 1868. Af XX.) Tack gamle vän i viken! För trogna tjenster, För ljus som först du spred öfver Hemska vågor, i ör handen, som du sträckte t vilsne seglarn, . För ledning som du räekte Ur nattens fara! Förriidiskt hafstroll ligga Kring Pater noster, Som nät der sträckas klippor Till hälften sänkta, Och strömmens falska armar I hvirfveln draga, — Om Gud sig ej förbarmar, — Skepp, lif och laddning. Två mörka kråkor ) lura Ock efter rofvet, Ock rundt omkring sig gömma De fula ungar. Med Engelsmän de matats, Som Gök med maskar, Af köpmiinnen de hatats För stulna laster. Der kommer Spaniefararn, — På åttitalet, — Han vaggar öfverlastad Af drufvans safter, : På ökänd stråt han söker Sin port och svänger, Der vigen nu sig kröker, Sin nyckel: — lodet. Men natten drar sin hufva Kring Gubbens öga, Och stormens andar rufva, På skyar höga, — På Skeppargatan fanns då Ej gatulysning, Såväl till lands som vans då I mörker styrdes. Nu frustar vilda hästen, Neptuni fåle, Blindt rusar fram Sydvesten, Hård som Hin håle. Han jagar ned mot kusten I skum och lödder, Och vräker kull i dusten Hvem som han möter. Snart tar han Spaniefararn I våta famnen; s Men seglaren märkar faran Och söker hamnen. Han ser ej hand i nöden; Men uti lä, der Finns: räddning eller döden; — — Då syns ett eldsken. Nå prisad vare Herran! Se Marstrandsfyren, tSom lyser der i fjerran, På den I styren! .— — Det Kungsljus Gustaf tinde r åttiett, nu För första gången sände (0 Tr