Dagens Nyheter – 12 november 1868, sida 1

Partiernas ställning i Spanicn. Den revolution, som nyligen blifvit så lyckligt fullbordad i Spanien, sammanförde för ett ögonblick de olika politiska partierna — demokraterna, progressisterna, unionisterna, de moderata, de kyrkliga och kanske några flera mindre grupper — till en harmonisk förening för ernåendet af ett gemensamt mål. Men sedan detta mål väl är vunnet och en provisorisk regering, som alla partierna hafva förklarat sig villiga att respektera och underkasta sig, blifvit insatt, hafva de politiska atomerna åter skiljt sig uti heterogena grupper -— ty elementer, hvilka icke hysa frändskap till hvarandra, kunna lika litet i politiken som i naturens stora verkstad sammansmälta med hvarandra — och rusta sig nu till den stora konstitutionela strid, som kommer att utkämpas inom den folkvalda representationen. Hvilka äro dessa grupper? flvilket mål har hvar och en af dem för sig uppställt? Hvilka äro deras ledare? Vi vilja i dag försöka att gifva våra läsare en lösning på dessa frågor. Främst med hänseende till antal, inflytande, betydenhet och sammanhållning stå demokraterna. Dessa äro för ögonblicket delade i två grupper: republikanerna, under ledning af Orense, Castelar och Garcia Lopez, hvilka rätt och slätt yrka på republik, och de såkallade egentlige demokraterna, hvilkas motto är: En tron, omgifven af republikanska institutioner. Ledare för denna grupp äro Rivero och Martos. Moeoningsskiljaktigheten mellan dessa två grupper är dock mera skenbar än verklig. De känna sjelfva med sig att demokrati i sjelfva verket betyder republikanism eller betyder den alls ingenting, och man har alla möjliga skäl till att antaga, att det ganska snart icke skall finnas en demokrat, som icke är republikan. Skulle några affällingar komma att visa sig, blir deras antal i alla fall ringa och deras inflytande lika med noll. Castellar har ingjutit nytt lif och ny kraft hos sina kamrater. Inga kungar mer! Lefve republiken! är det motto, som hans parti antagit och som nu intagit hedersplatsen i partiets organ JILa Discussion. Den republikanska flaggan har varit hissad alltsedan det stora möte som sista söndagen i oktober hölls i Prices cirkus i Madrid, och under denna fana samla sig de demokratiska krafterna. År 1854 röstade endast 33 folkvalda represenvanter för införande af republikanska institutioner; men i den representation, som nu snart kommer att sammanträda, hoppas man deremot med full tillförsigt, att republikanismen skall få majoritet. Man vet redan nu, att de båda Castilierna komma att sända endast republikaner såsom representanter. OCastelars eriksgata genom dessa provinser — landets kärna — var en oafbruten ovation. Catalonien är lika sinnadt, och utsigterna äro i andra provinser lika uppmuntrande. Det har varit jemförelsevis lätt att förvissa sig om folkets sinnesstämning, derför att den representerats af lokaljuntorna, hvilka åter stått i direkt förbindelse med den revolutionära rörelsens ledare i hufvudstaden. I spetsen för progressisterna — dernäst det inflytelserikaste partiet — stå Prim, Salustiano de Olozaga, Sagasta, Aguirre och Ruiz Sorilla. Desse politici äro af den åsigt, att en konstitutionel, ärftlig monarki (som skall utföra det s. k. Cadiz-programmet) är den styrelseform, : som bäst passar folket i dessa nuvarande, obildade tillstånd, och som är bäst beräknad för att försäkra landets fortvarande lycka. Deras kandidat är fadren till den regerande konungen af Portugal. Do utgöra det — som man äfven kan säga — iberiska partiet, hvars yttersta mål är Spaniens och Portugals förening. Unmonisterna ledas af Serrano, Dulce, Echague och Rio Rosas. Da äro hopblandade med progressisterna och önska äfven en monarki; men deras skyddsling är hertigen af Montpensier. En sammansmältning mellan dessa båda partier kan hvilken dag som helst vara att vänta), och, förenade, skulle de korama att utgöra de mest hårdnackade motståndare, som republikanarne hafva att bekämpa. Man tror allmänt att hertigen af Montpensiers kandidatur är hopplös, och sedan visshet vunnits härom kommer sammansmältaingen antagligen genast att försiggå. ÅA andra sidan är detta parti afgjordt emot unionen, så att utsigterna inom detsamma för konungens af Portugal fader äro nästan lika afgjordt fiendtliga, som för republikanismen. En partiernas sammansmältning under sådana omständigheter skulle komma att få till föremål utväljandet af en annan kandidat till tronen, men som -det är fullt säkert att man icke skall lyckas finna en kandidat, som vinner partiets samfällda röster, kommer åter det demokratiska partiet att rekrytera sina leder från detta läger. De moderate äro, ehuru de kallas så, allt annat än moderate. Sådana ledare som Gonzalez Bravo, Sejas (kolonial-minister under Naryaez), Pezuela, Condo de Cheste, Concha och Marfori hafva icke synnerligen stora utsigter till att viona proselyter för sina absolutistiska åsigter. Narvaezismen har spelt ut sin rol Intet af da öfriga partierna har hittills visat sig fråga efter desia herrars tillvaro, och ett i verkligt parti skola de aldrig lyckas att bilda. DT)at bon klsan mMAartifo åciotar äran daanntiolt.