He Denne gaf honom företräde i sitt kabinett och bad honom taga plats. Han hade för vana att visa sig förekommande mot den obetydligaste prestman. — Herr abb, yttrade han, jag är nu till er tjenst och beredd att höra, hvad ni har att säga; ni täcktes ursäkta.att vigtiga göromål ha nödgat mig låta er så länge vänta på detta samtal. Som ni vet, har jag varit tvungen att resa till Paris och uppsöka hertigen af Enghien; jag har måst skaffa honom en annan amma, eftersom den qvinna, hans fru moder utsett, inte hade mera mjölk än en sten, och vidare... Men låtom oss tala om hvad som ligger er på bjertat. Ni tyckes mig vara en man med vilja, hvilket är en stor förtjenst; men jag kan. verkligen ej annat än förvåna mig öfver, att ni i en sak af ringa vigt med så mycken enträgenhet gång efter annan vändt er till mig. Den der landtjunkaren på... Hur var det ni kallade stället? A I Briantes, svarade kyrkoherden vördaadsullt. Prinsen betraktade honom förstulet och tyckte sig under hans ödmjukhet förmärka en viss tvärsäkerhet;som han fann oroande. Det är en egenhet hos stora snillen, att de med förkärlek söka genomskåda de personer, som komma i deras väg, samt draga nytta af sina iakttagelser. Prinsen var särdeles misstrogen, och derför också rädd af sig, hvadan han, då han kom i beröring med menniskor, alltid i främsta rummet tänkte på att skydda sig mot dem och först i det andra att begagna dem för sina planer. Han påtog sig nu likgiltighetens mask. — Nåväl, sade han, er landtjunkare har i en högst besynnerlig strid och på ett högst misstänkt sätt dödat en viss... Hur var det den dödade mannen hette au igen? —