Dagens Nyheter – 7 november 1868, sida 3

englaansigte, som nu var ännu skönare än vanligt; ty gossen smålog, och på samma gång voro hans ögon fuktade af tärar. Rörd af: hang känslighet, tryckte hon honom hårdt till sitt hjerta och kysste hans lockar. — Hvad är det ni sörjer öfver, min Lauri-: ana? frågade han henne. j Den rörelse hon visat, hade gjort honom tilltagsen. — Ack! min stackars gosse, svarada hon, din Lauriane erfar samma bittra känslor som du sjelf skulle erfara, ifall din far, markisen, reste ifrån dig. — Men han kommer ju svart igen, er pappa; han sade det, innan ban for. — Tyvärr, Mario, vet ingen om eller när han återvänder. Du har väl hört att när man reser... — Ämnade han sig då långt bort? — Nej, men... Kom nu, min vän, jag vill icke längre bedröfva dig. Vi skola gå ut och hemta frisk luft. Hvar är din far? Honom skola vi uppsöka. o— Ja, sade Mario, hen är i trädgården. Dit gå vi. Vill vi, att jag ekall hemte min hvita get; ni kan inte tro sådana skutt hon tar... — Ja; vi följas åt... Skynda dig. Hon gick och gaf honom sin arm; men dei var icke han som ledde henne, utan tvärtom. När de hunnit utför trappan, mötte de Mercedes, hvilkens vackra ögon uttryckte en innerlig tillfredsställelse. Tauriane, som gjorde gig förstådd af henne genom tecken, behöfde endast kasta en blick på benne, för ott fatta hvad hon kände inom sig. Hon räckte henne sin hand; och på denna ville Mercedes trycka en kyss. Men Lauriane tillät henne ej att göra som hon ville, utan tog henne i stället om lifvet samt kyssto henne på båda kinderna. Aldrig hade en kriston qvinna någonsin om