Dagens Nyheter – 7 november 1868, sida 3

Lauriane; trodde att hans hufvudsyfte var att tjena den goda saken, att hans sträfvan gick ut på att befrämja samvetsfriheten, och att han för detta mål, om det behöfdes, ville offra förmögenhet och lif. Hon fällde icke en tår, då hon gaf honom den sista. afskedskyssen; hennes ögon följde honom, då han for, ända till dess hon icke längre kunde se honom; men när han var förgvunnen ur hennes åsyn, gick hon in i sitt rum oeh började snyfta. Mercedes, som arbetade i kabinettet, hörde detta; hon ställde sig på tröskeln, men vågade icke nalkas den gråtande. Hon var ledsen öfver att hon icke kunde hennes språk; annars skulle hon ha försökt trösta henne. Denna goda, välvilliga varelse kunde ej se en annan lida, utan att erfara behof af att hjelpa. Det föll henne in, att hon borde gå efter Mario; han skulle nog trösta den unga vinnan — så tärkte hon, hvilken i sin ömhet ör gossen trodde ingen smärta vara så bitter, att icke han förmådde lindra densamma. Mario infann sig; han gick på tåspetsarne, och innan Lanriane ännu varseblifvit honom eller hört någon komma, stod han vid hennes sida. Redan kallade han Lauriane sin älskade syster; hon var så god mot honom och brukade vanligen söka på allt sätt roa honom, när de voro tillsammans. Då han såg henne gråta, blef han förskräckt; han likasom alla andra, förutom de invigda, lefde i den tron att herr de Beuvre sknile vara borta blott några få dagar. Han knäföll på den pall, hvaremot hon hvilade sina fötter, och han betraktade henne, helt försagd; slatligen tog han mod till sig och fattade hennes händer. Hon spratt häftigt till, och hon fick se hans