Dagens Nyheter – 6 november 1868, sida 3

ken aldrig kände sig lyckligare än då hon fick föreställa förnäm dam. Såsom sådan var hon i den aldra högsta grad löjlig. Markisen använde henne gerna; ty hon erbjöd honom rikliga tillfällen att göra Mario uppmärksam på en mängd brister, hvilka en person med anspråk på verldsvana aldrig fick låta komma sig till last: Också var hon alltid stött, när hon gick sin väg, och gossen, som genom hennes spel blifvit försatt i den muntraste sinnesstämning, brukade hoppa upp på markisens knän och omfamna Honom samt kalla honom för du, utan attihågkomma att det var den timma, då han företrädesvis skulle hålla sig i styr. Den gamle hade icke mod till att klandra hars glömska; ty äfven han fann ingenting angenämare än att roa sig med gossen såsom en lekkamrat. Efter middagen steg man till häst. Markisen hade för sin arfvinges räkning anskaffat några spanska klippare, de vackraste man kan tänka sig. Had var utmärkt skicklig ryttare, och äfvenledes mycket hemmas i fäktkonsten. Men det tröttade honom för mycket att sjelf sköta floretten, hvarför hän lät någon annan göra detta i sitt ställe samt nöjde sig med att vara tillstädes och leda fäktningarne. Äfven i heraldiken undervisades Mario af en lärare, som infann sig två gånger i veckan; men detta ämne tyckte han vara mycket tråkigt. Dock röjde han ej ätt han saknade intresse för saken, utan hörde villigt på hvad läraren hade att meddela, emedan han ej ansåg passande att söka undandraga sig något som blifvit honom ålagdt af hans fosterfar. Lucilio omfattade han med en vördnad, för hvars orsak han icke sjelf gjorde sig reda. En stor ande utöfvar alltid inflytande på en själ, som är mottaglig för det sanna och goda. Måhända hade också den enthousiastiska hängif