Dagens Nyheter – 6 november 1868, sida 2

byns kyrka, till minne af den gode abbå Anjorrant. Lucilio hade väckt förslag härom och åtog sig att stilisera inskriptionen. Gästerna togo farväl; och snart rådde åter lugna och stillbet i slottet Briantes. .Bois-Dor började nu med allvar tänka på sin sons uppfostran. Men om han varit lemnad åt sig sjelf, är det troligt att hans arfvinge fått glömma bort allt hvad abbå Anjorrant lärt honom; ty vår markis intresserade sig så mycket för toaletten, att han efter all anledning skulle ha låtit Mario i främsta rummet inhemta de insigter, han sjelf i dithörande frågor förvärfvat sig. Lyckligtvis fanns Lucilio på slottet, och han visste sysselsätta gossen några timmar dagligen med ytterligare studier. Afven Lucilio fattade en innerlig kärlek till sin väns soa; men det var icke hans vänskap för markisen som förorsakade detta, utan gossens förträffliga egenskaper. Marios läraktighet och Jjusa, skarpa förstånd gjorde det vanligen så tröttande och ledsamma lärarekallet till och med i hög grad angenämt för filosofen. Lucilios värf var emellertid ingalunda lätt. Han kände med sig sjelf att af honom berodde huru denna nu så outsägligt rena och ädla själ skulle utvecklas. Han ville framför allt hos sin lärjunge ingjuta en fast, orubblig öfvertygelse, det enda säkra värnet mot framtidens stormar. Man lefde i en så orolig tid. Visserligen hade man redan vunnit klarhet i mycket, som förut varit dunkelt, och man saknade icke begrepp om framåtskridande i alla riktningar. Somliga klagade öfver nyhetsmakeriet; andra gladdes åt de sträfvanden efter reformer, som temligen allmänt förmärktes. Man diskuterade öfverallt, och då, likasom nu, trodde sig hvar och en medelmåtta vara i besittning af den ogrumlade sanningen.