Dagens Nyheter – 6 november 1868, sida 1

Åtgärd för Iandsvägstiggeriets hämmande. Tidningen Aros, som utgifves i Westerås, innehåller härom följande betraktelser och notiser: Underligt är det ej, att landskommunerna äro betänkta på verksamma åtgärder för att i någon mån stäfja tiggeriet, hvilket under de sednare åren tilltagit i omåttlig grad. Landsstrykarne hota att alldeles öfverflygla dem. Vända sig åt hvilket håll som helst, erfar man, att knappast någon dag går förbi, utan att landtmannen af sina ofta knappa förråder måste, för att få vara i fred, skatta till de dagdrifvare, som draga landet kring, pockande på understöd. En damm måste sittas för detta oskick. Att obevekligt säga nej, då hjelp begiäres, kan emellertid naturligvis ieke komma i fråga. Bästa sättet att gå tillväga torde vara att, såsom här och der redan praktiseras, föreligga de bettlande något arbete för kommunens rikning och till ersättning derför låta dem vid en för ändamålet anordnad matinrättning erhålla ett mål mat. Sålunda tvungna att göra skäl för sig, skola helt sikert många snart nog förlora lusten för vandring, och de, med hvilka man fortfarande får dragas, falla åtminstone ej direkt den enskilde till last. På ett ställe i Westmanland har man redan vidtagit en dylik åtgärd. På grund af ett kommunalstimmobeslut öppnades nemligen 1:sta november i Skultuna klockaregård en inrättning af detta slag, der, enligt hvad Köpings tidning vet berätta, hvarje kringvandrande tiggare från annan ort erhåller en måltid, men deremot ej har att pårikna gåfvor på annat stille i församlingen. Alla fullt arbetsföra män skola dock, innan matportionen får åtnjutas, sönderslå ett tvåkannsmått sten till vägfyllning. Genom att af de församlingar, hvilkas fattiga blifvit bespisade, utkräfva ersättning derför, undgår kommunen kännbara uppoffringar för företaget. Detta medel torde visserligen komma att medföra någon lättnad för en och annan kommun, som blir känd för att fordra arbete, och hvilken de kringstrykande arbetssökande derföre, så vidt möjligt, skola undvika taga vägen igenom. Men proletariatet och dess orsaker: okunnighet, bristande sparsamhetsanda, superi blifva icke upphäfda genom arbetsinrättningar för de redan afsigkomna, utan dertill fordras: folkskolans förbättring genom religionsundervisningens skiljande derifrån och anskaffande af kunnige lärare med högre löner. Härtill kan god tillgång beredas genom att sätta ned presterskapets inkomster. Det är alldeles icke rätt eller skäligt att presten som predikar 63 gånger om året skall hafva 5 till 20 gånger såstorinkomstsom folkskolemannen, hvilken med obeskrifligt större själsansträngning undervisar 250 dagar om året. Det erkännes villigt att presten gör mycket annat i församlingen än predikar: att han mångenstädes, till och med i allmänhet, är församlingsmedlemmarnes rådgifvare och herde, ännu mera i moraliska och ekonomiska ämnen, än i de kyrkligt-religiösa och att presternas hem i viss mån varit utbredare och upprätthållare af civilisationen i landet. Men om lönefördelningen mellan församlingens kyrkoherde och skollärare stode i ett rättvisare förhållande till begge parternas för menskligheten nyttiga verksamhet och det gagn de hvar inom sin krets göra, så skulle det uppstå två härdar för civilisationen inom hvarje församling i stället för en. Efter denna långa afvikelse återgå vi till att uppräkna hvad som fordras för att undanrödja den svenska fattigdomens orsaker. Folkskolan måste äfven bibringa barnen tekniska kunskaper med afseende på orternas olika hufvudnäringar. Alla landets goda krafter måste sättas i rörelse för att afvända folket från dess vördnad för, snart sagdt: tillbedjan af kunglighetens tomma glans, militarismens höghet, statstjenstens sociala företrälen. Folkets blickar måste riktas inåt till egen förbättring, lyftning, förkofran, om man ock derför måste öfvergifva för någon tid sträfvandet efter ytterligare politiska reformer. Det gäller nu i första rummet att kunna lefva; det är icke alldeles lika maktpåliggande att skaffa ytterligare politiska rättigheter (såvida man icke med ens kunde ernå den republikanska statsformen) åt ett folk, hvars ena hälft icke förmår betala ett enda öre i direkta bidrag till de allmänna utgifterna. Man måste se till att någon del af de 20 millioner som nu årligen användas till underhåll af manskap och materiel för att försvara landet mot en yttre fiende, hvilken fastän han icke låtit sig afhöras på 168 år ), dock förmenas städse hota oss, må kunna användas till framkallande af praktisk skicklighet och till utvidgande af vår handelsgemenskap med främmande länder. Sverige måste, med ett ord, vända ryggen