Dagens Nyheter – 5 november 1868, sida 3

Divertissementet hade uppfyllt sin bestämmelse; det hade roat. Åskädarne voro nöjde och klappade händerna af alla krafter efter representationens slut. Markisen grät af glädje öfver sin sons behagfulla väsende och Adamas ådagalagda nit och tillgifvenhet. Man åt sötsaker, man täflade om att språka med och smeka Mario, och kl. 11 skiljdes man åt. Denna timma ansågs vid tiden för vår berättelse, i synnerhet på landsbygden, vara mycket sen. Följande dag var jagt arrangerad. Lauriane yrkade på det bestämdaste, att Mario skulle deltaga i partiet; hon lånade honom sin hvita häst, som var lätt att styra, och sjelf besteg hon helt dristigt Rosidor. En annan gångare i den sistnämndes ställe fattades ej markisen. Jagten tillskyndade Mario ett mycket stort nöje. Lucilio fruktade nästan att hans ifver skulle gå alltför långt, och att han ej tålde vid en så häftig ansträngning. Men gossen bevisade att han var stark såväl i avseende till själen som kroppen. Han njöt af alla dessa för honom hittills okända förlustelser; men han lät sig icke berusas af dem. Vid minsta uppmaning att taga sig till vara blef han genast lugn och lydde med en engels mildhet. Han råkade icke i något slags öfverretningstillstånd; han drack med måtta och sans ur nöjets bägare. Till supån på andra fest-dagen infunno sig ännu flera vänner. Den tredje dagen voro slottets underhafvande inbjadna till en högtid, som blef ganska storartad. En riklig måltid intogs under bar himmel, och man dansade i parken. Man tillställde äfven en målskjutning, under ledning af Wilhelm VArs. (Forts.)