Tillståndet i Osterrike. Söndringen inom den österrikiska monarkien fortgår efter naturens vanliga ordning, och fåfänga visa sig de hoplappningsförsök på längden vara, hvilka af de olika ministörerna gjorts och göras för att hindra en upplösningsprocess, som allt fortfarande genomgår endast sina naturliga stadier. Statskansleren Schmerling föll, och med honom centralisationssystemet — försöken att i regeringens, husets Habsburgs och de tyska staternas hand samla styrelsen öfver den stora monarkiens många, vidt skiljda nationaliteter — i hvilket system han trodde sig se det enda räddningsmedlet mot de heterogera delarnes slutliga sönderspringande. Beust laborerar nu med dualismen-monarkiens skiljande i två hälfter: den tyska och den ungerska — med samma utsigt att misslyckas; hvad skall väl komma härnäst? Den ungerska rikshalfvan har man sökt ställa tillfreds genom att medge densamma rättigheter att sjelf gifva sig lagar, och man har gjort mera än så, ty man har gifvit henne öfvervigt öfver de med henne sammanslagna, andra nationaliteterna. Men, må man fråga, med hvilken rättighet qvarhåller man då HÖssterrikes öfriga befolkning i det Sehmerlingka centralisat ionssystemets fjättrar — med hvilken rättighet nekar man då dem den sjelfstyrelse, som kommit Ungern till del? Svaret är slående, ja, förkrossande för dem som gifva det : den väsendtliga skillnaden ligger deri, att huset Habsburg eger dessa folk och länder på grund af eröfringens, styrkans, den egenmäktiga annexionens rätt, på grund af arfsrätten, korteligen, på grund af alla de rättigheter, som man sammanfattar i uttrycket Med Guds Nåde! Man har icke medgifvit Ungern sjelfstyrelse derför att man erkänt folksuveräniteten såsom grundval för den österrikiska statsförfattningens nybyggnad, utan derför att Ungern händelsevis för sig kunde åberopa en historisk rätt, den gamla traditionen från den helige Stefans tid. Vi för vår del äro nästan böjde för att tro, att man med samma skäl skulle kunna hänföra denna historiska rätt till Attila, ty följer man en legitimitet tillbaka till dess ursprung, blir alltid resultatet att någon våldsgerning ligger till grund för densamma. Med de andra nationaliteterna går man, som sagdt, tillväga på annat sätt: I Böhmen experimenterar man med militärmaktens förmåga att rädda monarkiens enhet; i Triest är man betänkt på att försöka samma kur, och för att ge innevånarne en liten försmak af densamma, har man i förväg ditsändt en liten elitkår af — 54 poliskonstaplar från Wien. Med polackarna i Galizien hoppas man att kunna göra processen kort, i det man smeker dem litet och samtidigt hotar dem med införande af direkta val, d. v. sg. med de galiziska böndernas bepröfvade, synnerliga kärlek till jordegarne i landet. I det trogna — om förtidigt eller försent, lemna vi osagdt — Tyrolen med sin i otid alltför katolska landtdag är det tillfyllestgörande att man i behaglig tid låter den kejserliga nådens sol fördunklas af några lätta moln af missnöje ; och de morske slavonerna i Krain, Kärntben och Steiermark äro ännu icke någon makt — lika litet som de sociala demokraterna i Wien, hvilka man sökt att få bugt på genom kraftåtgärder, såsom t. ex. att upprepade gånger neka dem tillåtelse att afhålla en folkförsamling i Wien. Men icke endast i den vestra halfvan, utan äfven i sjelfva Österrike, som man ansåg våra lugnadt och stadgadt samt ett monarkiens stöd, gestalta sig förhållandena allt annat än gynnsamt. Man har efter mycken möda slutligen genom olikartade medel lyckats framställa en medgörlig landtdag i Kroato-Slavonien, som gaf sitt bifall till försoningen med Ungern, men ännu är frågan om Fiume icke löst; den lidelsefullt förda striden kommer väl slutligen attnödfallsvis afgöras genom ett kejserligt maktspråk, och det är redan fråga om att tilldöma ungrarne