Dagens Nyheter – 4 november 1868, sida 2

Uppmanad af de Beuvre att förklara sig, tillkännagaf Bois-Dor mycket högtidligt, att han en gång för alla svurit Lauriane sin tro, och att han ansåg sig för hennes staf, såvida hon icko återgaf honom friheten. oo— Jag ger er den gerna tillbaka, min käre markis! utropade den unga enkan. Men hon afbröts härvid af sin far, som ville ha litet roligt äfven på hennes bekostoad. o— Nej, nej, min dotter; den här saken rör på det närmaste familjens heder, och er far låter icka Ilska med sig. Jag inser mer än väl, att er ombytlige och svärmiske älskare låtit sitt bjerta iostagas af faderlig ömhet för den återfanne brorionen, och att han tycker det vara särdeles angenämt att bära fadersnamnet, utan att dorförinsan hafva behöft gifta sig. Derjomte begriper jag, att han har i sinnet att testamentera hela sin förmögenhet åt gossen, och att han ej vill tänka på do bara, han en gång i framtiden får; detta är något, som jag ingalunda ämnar låta oanmärkt paisera, och som det är er skyldighet att förekomma, derigenom att ni icke frikallar horom från den förbindelse, han till er iklädt sig. Herr de Beuvre talade så allvarsamt, att markisen för ett ögonblick blef bragdt ur fattningen. — Man skulle sannerligen kunna tro, tänkte han, att min rikedom i en hast gjort mig betydligt yngre än jag är, och att min granne, som eljest har för vana att roa sig på min bokostzad, ej längre finner mig så ålderstigen. Hur tusan kunde Adamas falla på den tanken att uppmana mig till detta steg? Lavriane såg markisens förlägenhet afspegla sig i hazs ansigte, och hon kom honom ädelmodigt till hjelp. — Min herr fader, sade hon, med den här saken har ni alldeles ingenting att skaffa; markisen har ej anhållit om min hand, utan om