Adamas hade uppfunnit allt; det var han som ordnat Plymerna och perlorna; och till hans heder må nämnas att kostymen var ytterst smakfull. och väl skuren. Hvad sjelfva sömnaden angår, hade den ej kunnat bli så omsorgsfall; men nog höllo sömmarne några dagar, så att man icke behöfde befara att de genast skulle slippa upp. Parfymerad, friserad och sålunda mycket lik markisen, trädde Mario fram; hela hans väsende var fullt af naturligt behag. Han förrådde ingen tölpaktighet eller brist å salongsvana. Han bar sin värja med mycen ledighet, och genom den hvita drägten framstod hans ansigtes intagande skönhet så mycket tydligare. Han såg ut som en ung, oskyldig flicka. Lauriane och hennes far fattades af häpnad: gossens utseende och rörelser syntes dem så utomordentligt behagliga, så imposanta, att de ofrivilligt stego upp, såsom för att mottaga en ko-ungs soni Men det var icke nog härmed. Adamas, den omtänksamme, hade äfven försökt lära den lille Mario ett par rader, hemtade ur Astrea, med hvilka han skulle helsa den sköna Lauriane. Att komma ihåg några fraser var icke svårt för gossen; ty han hade ett i alla afseenden godt hufvud. — Min fra, sade han med ett fint leende, det är sannerligen omöjligt att se er, utan att älska er; men ännu omöjligare är det ändock att älska er, utan att gå alltför långt i sin kärlek. Tillåt mig att tusen och åter tusen gånger kyssa era vackra händer; detta antal synes er stort, men jag skulle vilja dö vida flera gånger — heldre än jag hörde en väran ...; Här tystnade Mario. Han hade lärt sig utanlexan för mycket hastigt och derför icke haft tid