om ni vill låta mig fortfarande åtnjuta er vänskap, skall jag vara den lyckligaste bland menniskor... Hörpå, mira vänner, fortfor han, i det han med någon svårighet reste sig upp; ni ihågkomma väl hvad man spådde mig i förrgår: Inom tre dagar, tre veckor eller tre månader skall ni blifva far? — Nåväl, sade herr åg Beuvre, som åter kände ett oemotståndligt begär att skömta; ni tror, min hedersvän, att spådomen skall gå i fullbordan ? — Den bar gått i fullbordan, min granne. Jag är redan far, och nu talar jag icke för mitt eget bästa, utan jag ber för min arfvinge, för min ende son, för... Nu slogos dubbeldörrarne upp, och Adama: i högtidsskrud anmälde med ljudlig röst och med en triumferande min: — Herr grefve Mario de Bois-Dor6. Alla rärvarande intogos af den största öfverraskving; ty markisen hade sjelf icke väntat att gossen skulle så snart bli införd, och han bade ännu ej haft någon aning om, i hvilken kostym han skulle presentera sig. Han blef icke litet glad, då han såg Mario inträda, klädd i landtmannadrägt, d. v. s. i en drägt, hvilken fullkomligt liknade hans egen så väl i afseende på snitten som det tyg, hvaraf den var tillverkad. Diamanter, plymer, spetsar, perlor — ingenting fattades. Och vid sidan hade han en liten värja, som var ett verkligt mästerverk. Adamas hade under hela natten icke ett ögonblick varit overksam. Han hade funderat, valt och skurit till. Under morgonen hade kläderna profvats. Den skickliga mohrinnan och fyra arbetsqvinnor, som stigit upp före dagningen, hade sytt med oerhörd hastighet. Clindor hade tillryggalagt tio mil, för att skaffa er hatt och lämpliga skodon åt den lille grefven.