bjöd mitt bjerta, mitt namn och min förmögen het åt den mest älskvärda bland qvinliga väsezden, trodde jag mig vara fri från alla andra ro Jag trodde mig ha ingen att älska. Här blef markisen afbruten. — Hvad för slag? Hvad är det jag hör, min herr måg? utropade herr de Beuvre,; som låtsadas bli intagon af vrede och kastade öfvermåttan oblida blickar på Bois-Dore. Gör ni narr af oss? Tror pi kanske att ni får återtaga ert ord, sedan ni låtit en droppe af kärlekons3 gift falla i min stackars dotters hjerta? — Ol min bäste berr fader, tala icke så stränga ord! sade Lauriane helt gladt och med sia vanliga mildbet; ni komprometterar mig. Lyckligtvis -— det hoppas jag åtminstone — tror mig markisen ej vara nog nyckfull att, sedan jag bedt honom om sju års betänketid, redan fordra, det han skall uppfylla hvad han tillförbuadit sig. — Låt mig tsla, sade markisen, i det han tog Laurianes hand i tin; jag vet, min herrskarinva, att ni icke hyser någon kärlek i ert hjerta, och det är detta medvetande, som ger mig mod att bedja er om förlåtelse. Och ni, mia granne, skratta af alla krafter, ty tillfället är särdeles gynnsamt! Och jag skall skratta med er i dag, ehuru jag i går fällde många bittra tårar. — Är det sannt hvad ni säger, min vän? frågade den godhbjertade de Beuvre, dervid fattande hans andra hand. Om vi talar allvarsamt, som ri ser ut för att göra, skall jag icke mera skratta åt er. Har ni någon sorg, som vi möjligtvis skulle kanna skingra? — HSäg, min ridderlige älskare, tillade Lauriane med ett uttryck af ömlet; tala om för 033 hvad som sgmärtar er. — Jag erfar numera icke någon smärta; och