Historisk roman af GEORGE SAND. (Ufversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. r:r ) XXXV. Lauriane red på en liten vacker hvit häst, som hennes far låtit dressera enkom för henne och som hon styrde med lätthet och bohag. Som hon hade sorg och den tid, då bon måste bära svart drägt redan var ute, uppt-ädde äfven hon i landtmannakostym. — Harul utropade den frispråkige gubben do Beuvre, då han varseblef huru markison var klädd, ni bär redan er dams3 färger, ser jag, min berr måg? Hana dotter lyckades förmå honom att tiga, så länge man var omgifven af tjenstfolk på alla sidor; men när man kommit in i salongen, kuude han icke hålla sig längre, oaktadt de löften han gifvit Lauriane att afstå från röjet att drifva gäck med sin granne, utan han frågade med alla tecken till den lifligaste nyfiket, när brölloppet skulle stå. I stället för att bli stött eller förlägen, syntes markisen glädja sig mycket öfver att samtalet fallit på detta ämne, och han anhöll att få tala i enram med sina gäster angåendo en sak af vigt. Man skickade bort betjenterna, man tillslöt dörrarne, och herr de Bois-Dorå föll på knä inför den vackra Lauriane, talande sålunda: o— Unga och sköna dam, ni ser för era fötter en trogen tjenare, hvilken en stor, oförutsedd händelse har uppfyllt med förnöjelse och bekymmer, med glädje och smärta, med hopp och fruktan. Då jag för ett par dagar sedan erDE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE,