Dagens Nyheter – 2 november 1868, sida 3

ten. Men ri får i dag lof att anlägga den drägt jag vågar bestämma. — Gör som du vill, Adamas, eftersom du ansvarar för allt. Medan den gode Sylvain åt och språkade med sin arfvinge, utbredde sig plötsligen ett moln öfver hans anlete. Han blef melankolisk. Gossen märkte icke detta; men när Adamas återkom och sade att allt gick bra, öppnade den gamle sitt hjerta för honom, likväl först sedan Mario lemnat rummet. — Min stackars vän, yttrade Bois-Dor, det förvånar mig att de himmelska makterna, som på sednare tider så välvilligt beskyddat mig, likväl låtit mig råka i en stor förlägenhet. — Hvilken förlägenhet, herr markis? — Kommer du inte längre ihåg, Adamas, att jag för några dagar sedan bjöd en ung förtjuserska mitt hjerta och min hand? Eftersom hon icke afslog frieriet utan endast betingade sig ett uppskof, så förstår du väl att jag riskerar ... att få andra arfvingar än denne gosse, åt hvilken jag borde egna mina återstående dagar och lemna min förmögenhet i arf... — Åh! Tusan! herr markis; derpå har jag verkligen inte tänkt! Men var ej bedröfvad. Emedan det är jag som rådt er till det obetänksamma steget, så tillkommer det också mig att förhjelpa er ur klämman. Jag skall fundera på saken; det skall jag. För egen del bör ni i dag endast hängifva er åt glädjen. — Ja, det är bäst. Men hvilken drägt har du bestämt åt mig? — Er landtmannadrägt; den är en af de elegantaste ni har. — Ja, jag tror att den är den elegantaste; men det kostar på mig att vara så fin, då min stackars Mario... — Herr markis, låt mig draga försorg om allt; vår Mario skall bli ganska presentabel.