Dagens Nyheter – 31 oktober 1868, sida 3

Det vore icke alls bra, om man i morgon funn? dessa kreatur i ert stall. — Gör som du vill, Adamas, lydde markisens svar. Denna erinran kommer mig emellertid att tänka på att den bofven MAlvimar efter all sannolikhet hade penningar på sig, hvilka jag bort taga och gifva åt de fattiga. — Låt Halte Johan bemäktiga sig de pengarne, herr markis, sade den förståndige Adamas; ju mer han finner i den aflidnes fickor, desto säkrare kan man vara om hans tystlåtenhet. Klockan var elfva på qvällen när markisen inträdde i sin salong. Jovelin kom emot honom och kastade sig i hans famn. I hans uttrycksfulla anlete kunde man tydligen läsa den oro och ångest, för hvilka han varit ett rof. — Min store vän, sade Bois-Dorå till honom, jag hade fört er bakom ljuset; men lugna er nu och var glad: denne man är icke mer, och jag återkommer till mitt hem med lättadt hjerta. Min son sofver nu utan tvifvel; må vi icke väcka honom. Jag skall berätta för er... — Gossen sofver ej, svarade den stumme med tillbjelp af sin blyertspenna. Han har anat mina farhågor: han gråter, han ber, han kan icke ett ögonblick ligga stilla i sängen. — Då skola vi genast lugna den lille stackarn! utropade Bois-Dor; men först, min vän, se efter om jag icke har något af denne förrädares blod på mina kläder. Jag vill ej att Mario skall erfara fruktan eller hat vid en ålder, då man ännu ej har det lugna styrkan förlänar. Lucilio hjelpte markisen att aftaga kappan, hjelmen och vapnen; och då de kommo upp i den öfre våningen, fingo de se gossen stå barfota vid dörren till det ram, der han hade sitt hviloläger.