Dagens Nyheter – 31 oktober 1868, sida 2

DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Historisk roman af GEORGE SAND. (Ufvorsättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r ) XXXIII I den mån Wilhelm öfvertygades om att markisen hade rätt, blef han mera meddelsam och vänlig mot den gamle, härvid ledd af en naturlig rättskänsla och begagnande sin medfödda lätthet att hängifva sig åt det sista intrycket. — På min ära! sade han, då de voro nära staden; ni har slagits såsom det anstår en tapper man, och den sista värjstöten ni gaf honom, då ni fastnaglade honom vid marken, är en bland de vackraste jag någonsin hört omtalas. Jag har aldrig sett en dylik; och när ni bevisat mig att denna stackars Sciarra var en så stor kanalje som ni påstår, skall jag glädje mig öfver att ha fått bevittua en sådan fäktning. Hade jag varit mindre bedröfvad, skuilo jag genast ha gjort er en komplimang. Men vare sig nu dAlvimars död är att anse för en anledning till sorg eller belåtenhet, medgifver jag straxt att ni är en god klinga, och att jag skulle önska att jag kunde mäta mig med er i styrka och skicklighet att föra värjan. Våra två ryttare hade redan hunnit till den sg. k. Scabinats-bron, då Adamas, som åter blifvit redig i hufvudet och gjort sina reflexioner, upphann dem och bad att de skulle höra på hvad han hade att andraga. — Tro ni icke, mina herrar, sade han till i dem, att likets införande i staden der kommer att väcka stort uppseende? — Nå, än gen? svarade markisen; tänker du