förlägenhet, genmälde Bois-Dor. Mitt folk skall få bära liket till karmeliterklostret i La Chåtre; der bereder man nog en hviloplats åt den uslingen. Jag ämnar icke dölja för någon hvad jag nu gjort, så mycket mindre som det återstår mig att bestraffa den andre mördaren. Men vid fullgörandet af denna obehagliga pligt skulle jag ej kunna förblifva kallblodig, hvadan jag ämnar öfverlemna det obehagliga bestyret åt fogden i orten, dervid rekommenderande bofven till. det strängaste straff, lag stadgar. Adamas, du skall föra honom till fogden... Men hvar är min trogne Adamas? — Ni skall ej behöfva stanna i något slags — Ack! herre, svarade Adamas med ihålig stämma, jag är här tätt bredvid er och mår mycket illa. Ett ögonblick trodde jag att ni var död och det synes mig nästan som hade jag sjelf varit död en fjerdedels timma. Skicka mig icke bort; jag bar ej mera några ben, och jag måste bestämdt bära en qvarnsten i hufvudet. — Jaså, står det så till med dig, min stackars vän; vi få väl då lof att skicka någon annan. Jag sade dig ju på förhand, att du icke längre är i den ålder, då man tål vid häftiga sinnesrörelser. Markisen vände åter till hästarne, medan de öfriga upplyftade liket och insvepte detsamma i en kappa; men fången sökte han förgäfves. Man hade ej haft den försigtigheten att binda hans ben; och under den allmänna bestörtningen och villervallan hade han begagnat tillfället att fly, då de flesta af betjenterna, oroliga för utgången af duellen, nalkats stridsplatgen, lemnande åt två kamrater att hålla hästarne. Dessa fingo härigenom naturligtvis mycket att sköta och kunde ej på samma gång ha ett vaksamt öga på fången. — Var luzn, herr markis, sade Aristandre åt Bois-Dor6, En man som har händerna bundna