men det var för sent: dö båda duellanterna föllo på en gång till marken. En tredje person störtade fram; det var Adamas, som förlorat all förmåga att tänka, och som; icke vetande åt hvilkendera sidan segern lutade, utan väpen ville blanda sig i striden, Wilhelm knuffade undan honom och fick se markisen ligga med ena knäet böjdt mot fAlvimars bröst. oo Nåd, min frände! ropade han. Gif nåd åt den som sjelf skulle ha skonat er! — Det är för sent nu att skona, frände, svarade markisen, i det han reste sig upp. Rättvisa är skipad! DAlvimar var fastnaglad vid marken med markisens väldiga slagsvärd; han hade upphört att lefva. Adamas var afsvimmad. Bois-Dor63 betjenter hade emellertid skyndat till stället. Markisen stödde sig, uttröttad och andfådd mot klippan. Men han röjde ingen svaghet och då det moln, som undanskymde månen, hade passerat, trädde han fram för att betrakta liket. — Han är verkligen död, sade Wilhelm till honom i förebrående ton. Ni har aflifvat en af mina vänner, Och jag kan icke berömma er; ty era misstankar voro obefogade. — Jag skall bevisa att de icke voro det, Wilhelm, yttrade Bois-Dor6 med ei värdighet, som åter rubbade den unge mannens öfvertygelse. Dröj med att hysa agg till mig och beklaga er bortgångne vän, till dess ni fått veta mera än ni nu vet. När ni blifvit upplyst om sanna förbållandet, skall ni kanske förebrå er sjelf att ni nödgat mig att sätta mitt lif på spel för hans skull. — Och hvad skola vi-nu göra med den döda kroppen? frågade Wilhelm, nedslagen och brydd.