Dagens Nyheter – 30 oktober 1868, sida 2

MM MR MM fier angående sin broders död sarat dervid tapit Hd mig, än den stumme, än sin lille hund för mördare. Jag skålle ej ha Kunnat undgå att rentaf komma i slagsmål med honom, gå vida jag ej Hittat på att traktera honom med berättelser af samma slag som håäs egna; men han lugnade sig dock icke fullkomligt, förrän Han såg er komma. — Hvarför har ni inte talat om detta förut? utropade Wilhelm. — Jåg har ej velat beklaga mig öfver det obehag, jag haft af hans sällskap; ni skulle då ha trott min mening vara att göra er en förebråelse, för det ni Jemnat mig i hans slott. För närvarande återstår endast ett sätt att komma ifrån honom. Låt oss duellera; här finns sannerligen intet val. — Duellera med en vansinnig gubbe? Det kan jag ej medgifva. — Nåå, Wilhelm, ropade Bois-Dorå otålig, vill ni nu låta mig hämnas min bror, och måste jag, för att förmå herr WAlvimar att försvara sig, hedra honom med en örfil? — Vi stå till er tjenst, min herre, svarade spanjoren med en axelryckning. Ni ser ju sjelf, min vän, sade han helt sakta till Wilhelm, att det är nödvändigt! Frukta intet. Jag kan nog händtera denna gamla docka efter behag. Jag lofvar att slå värjan ur er frändes hand så många gånger ni önskar. Jag åtager mig att trötta ut honom, så att han till sist känner behof af att gå hem och lägga sig; och i morgon skola vi skratta åt äfventyret, Wilhelm lugnade sig, då han såg VAlvimar vara så glad. — Det är mig en stor tillfredsställelse, sade Kan med låg röst, att fiina det m rätt uppföttåt er pligt; och jag will ej förtigä ått ni ingalunda skulle vinna någon ära genom att döda denne gubbe, hvarförutom ni genom en