Dagens Nyheter – 30 oktober 1868, sida 2

DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Historisk roman af GEORGE SAND. (Ufversättning af Pzår EDVIN STENFELT.) (Forts, fr. föreg. n:r ) XXI. Wilhelm kände fin öfvertygelse hastigt rabbad; men MWAlvimar tänkte fort. Hade månan lyst klart, skulle det i alla fall ha varit omöjligt att urskilja de små ord och : get mikroskopiska vapen, som voro anbragta å en ring; och på den tiden hade man icke; så! som ru, medel till att få eld och belysning vär och bvar man behagade. Man måste således uppskjuta till ett annat tillfälie att undersöka det bevis, markisen hade att förete. För brottslingen var det emellertid af vigt, icke att kunna undvika, utan tvärtom att kuina åvägabringa en duell. Hvåd han fruktade var att man skulle omintetgöra denna möjl.ghet, den enda han hade, att med heder draga sig ur spelet, och att man skulle göra honom till marksisens fånge eller öfverlemnoå honom åt fogden i orten. Han förde hastigt sin vän Wilhelm afsides och, utbriståände i skratt, sade han: oo — Jag fiser mig ötverlistad, Jag var artig mot denne dårhusmässige gubbe och höll med om allt hvad han yttrade, för att efterkomma er önskan och en gång bli qvitt honom. Som jag märker, hjelpte icke denna taktik; hans favtasi har na tagit en högre flygt, hvarpå jag ej kan följa densamma. Allt detta är mitt eget fel; jag lade bort tala om för er genast, då vi lemnat baus slott, att han sedan två dagar varit tokig. Som bevis bärpå kan anföras, att V han i går friade till fru de Beuvre och att han i dag haft att förtälja de sällsammaste histo