återtog herr de Boizs-Dor6. Herr de Villareals föregifna syster hetto Julia de Sandoval. — Hvarför säger ni föregifna? frågade VAlvimar ifrigt; ty han ansåg nu den gamlo ha begått cen: dumhet, som han genast ville göra sig till godo. Jag vägrade att säga er detta namn; och dertill hade jag mina goda skäl. Det var min skyldigaet att icke förråda detsamma, och jag trodda er vara okunnig derom. Ni påstod förut att ni ej visste hvad den dam hette, som åtföljde er bror; ni föraktade då icke att tala osanning — ett fel som ni så skarpt klandrar bho3 andra. Jag vill emellortid underrätta er om, att Julia de Sandoval var min mora dotter i ett föregående gifte. — I sådant fall, min herre, genmälde herr de Bois-Dor, i det han tog af sig hbjelmen, förklarar jag mig redo att aflägsna mig, och jag ber er om förlåtelse för den hättighet, jag visat; jag vill härvid endast betinga såsom vilkor, att ni försäkrar på er ära det ni verkligen igenkänt er halfsyster Jalia do Sandoval, oaktadt hon var beslöjad, å värdshuset i... — Nåväl, för att ställa er tillfreds, svär jag på min heder att jag kännt igen henne. Jag såg henne till och med obeslöjad, innan hon lemnade detta värdshus. — Och för tredje gången... förlåt denna min enträgenhet, men minnet af min broder förbjuder mig att vara godtrogen! För tredje gången frågar jag: var det verkligen er syster Julia de Sandoval? I den ring, hoa bar på sitt finger, och som nu är i min ego, finnes cotta nama graveradt. Kunde denna ring icke ha tillhört någon annan? Svär derpå! — Ja, jag svär. . Ar ni nu nöjd? — Nej, vänta. ringen fanns äfven anbragt ett vapen: azurblå hjertsköld i guldfält. Tillhör detta vapen er och hennes familj? Ta