— Nej! mina frände är alltför ridderlig för att ni skulle behöfva frakta att han öfverantvardar er åt era fiender. . Vet då, markis — det är i förlitande på er tystlåtenhet jag säger detta — att min vän heter Sciarra VAlvimar. — Håhå! utbrast markisen i en ton af ironi. Herrn har alldeles samma initialer som gevärsfaktoriet i Salamanca? — Hvad menar ni? — Åhl jag anmärker blott i förbigående en osanning, hvaraf herr VAlvimar för några timmar sedan behagade begagna sig. Men denna osanning är af en så ringa betydelse i jomförelso med de andra... — Hvilka andra? Tillåt mig vara uppriktig, markis: ni är verkligen bra envis och elak. — Lägg er ej i denna sak, Wilhelm! yttrade d Alvimar, ännu bibehållande sin föraktfulla min. Jag inser ej, huru tvisten skall kunna slitas annorledes än genom en duell. Låtom ozs derför ej förspilla tiden längre. oo Hvad mig beträffar, sade markisen, bar jag ej så brådtom. Jag vill bra gerna höra herr de Villareals eller rättare herr Sciarra MAlvimars systers föroch tillnamn. Jag vet att spanjorerna i allmänhet ha öfverflöd på granca namn; men om han blott villa säga hvad hans s. k. syster hette, ty icke var det MAlvimar... o— Om ni känner detta nan, svarade spanjoren, beböfver jag väl ej upplysa er derom. Er esträgenhet i detta afseende är endast alt anse för en ytterligare förolämpning. — Käro VPAlvimar, det duger icke att taga saken så! utropade Wilhelm otålig. Ni får lof att gå markisen tillmötes, såvida vi cj skola nödgas stanna här hela nalten. I oo Låt honom göra som han vill, min frände,