Dagens Nyheter – 29 oktober 1868, sida 1

AUJAUUaA UGILIKIGI, UV MERA fe Aly UV FOT af —e—, varit intagne, hvilka, afseende att be lysa denna fråga, hu:vudsakligast innehållit skarp klander mot det upprättade förslaget till tjen stens återbesättande. Då detta klander alltfö genomskinligt visar sig härröra mera af ovij mot landtmäteristyrelsen eller kanske rättar mot dess chef, än af verkligt intresse för saken torde rättvisan kräfva en något mera opartisl undersökning af det upprättade förslaget. Till en början må då nämnas, att detta så häftigt klandrade företag icke blifvit af någon bland alla de, enligt ofvannämnde insändares mening förbigångne, sökanderne öfverklagadt, och då dessa äro de företrädesvis intresserade i saken och antagligen icke benägna att vid en jemförelse mellan medsökandes meriter och sina egna underskatta de sednare, lärer denna omständigs het få anses innefatta ett icke ovigtigt bevis derom att förslaget icke är så klandervärdt som dessa insändare påstått. Båda insändarne hafva varit alldeles ense derom att den i första förslagsrummet uppförde ingeniören Liunggren är till tjensten alldeles oskicklig ock oförtjent, men om det ock icke kan alldeles bestridas, att derest uteslutande hänsyn tages till skickligheten, Liunggren, på sätt hr K.N. förklarat, bäst skulle försvara den plats han erhölle, om förslagsoch sökandelistan vändes upp och ned4, så är dock å andra sidan att taga i betraktande, att landtmäteristyrelsen icke egt att uteslutande efter sin åsigt om de sökandes skicklighet uppsätta förslaget. Då nu Liunggren är den äldste af samtlige sökande och derjemte ådagalagt mycken och mera mångsidig verksamhet än flertalet af dessa, så torde hans uppförande i första förslagsrummet kunna försvaras med tillämpning af befordringslagar, hvilka såsom grundsats sätta förftjenst i främsta rummet och skicklighet i det andra. En annan fråga kunde visserligen vara huruvida Liunggrens förtjenst verkligen är af den beskaffenhet, som landtmäteri-instruktionen fordrar såsom kompetensvilkor — neml. långvarig och af flit och skicklighet utmärkt tjenstgöring vid generallandtmäterikontoret eller ock kompetens till förste landtmätaretjenst, men då denna frågas besvarande är beroende på olika uppfattning af de icke alldeles oförtydbara stadgandena härom, kan den ena åsigten i detta fall icke vara mera att klandra än den andra. Mot den i andra förslagsrummet uppförde förste landtmätaren Pilo har ingendera af insändarne baft något att anmärka, och undertecknad vill icke heller göra någon annan anmärkning häremot än den att Pilo kanske riktigast bordt intaga 3:dje rummet. Landtmäteri-instruktionen sätter nemligen i främsta rummet bland kompetensvilkoren till öfver-ingeniör tjenstgöring vid general-landtmäteri-kontoret, och det är ock riktigt, att denna tjenstgöring anses, såsom den tvifvelsutan är, mera meriterande i fråga om tjensterna vid kontoret. Det är nemligen ej blott tjenstgöringens tidslängd, utan jemväl och företrädesvis dess beskaffenhet som bestämma meriten, och detta är orsaken hvarföre vid alla de centrala embetsverken såsom hofrätter och kollegier, dessa verks egne ordinarie och extra-ordinarie tjenstemän från förslag till tjenster inom verken utesuta de dem underlydande landsortstjenstemännen, hvilka sednares tjenstgöring är af mera olikartad beskaffenhet med dem vid verket förekommande och derföre till en plats der mindre meriterande. Ingeniören Kleins uppförande på tredje förslagsrummet har af insärdarne klandrats mindre skoningslöst än Liunggrens uppförande i första — man har nemligen medgifvit Klein ega både skicklighet och förtjenst — men det förmenas dock att härigenom prejudice skett de andre sökanderne. Då emellertid desse icke hafva framför Klein annat företräde än ålderns och ins. vitsord om egande större skicklighet, kan undertecknad dock häraf icke rubbas i den af det ofvan nämnda i afseende på kontorstjensters tillsättande framgående mening, att Klein mest bland alla de sökande visat sig ega meriter för öfveringeniörstjensten, då hänsyn tages på samma gång till skicklighet och förtjenst. Ett erkännande häraf är ock styrelsens Klein lemnade förord till tjenstens erhållande; ty man behöfver icke någon synnerlig skarpsinnighet för att i förslaget läsa mellan raderna, att det qvasi-förord Liunggren erhållit icke är allvarligt menadt, och då styrelsen måste hafva sig bekant Liunggrens kompletta oförmåga att ens hjelpligt fylla öfveringeniörsplatsen — huru lämplig man möjligen må anse honom vara för den plats han nu innehar — kan detta nödfallsförord endast förklaras af en alltför sträng ordatolkning af 1 2 mom. landtmäteri-instruktionen, som föreskrifver nästan samma vilkor för förords som för förslagsrums erhållande; dock må häremot erinras, att S sjelf innebär ett korrektiv mot en sådan alltför restriktiv tydning, dels derigenom, att der hänsyn tages främst till skicklighet, dels ock derigenom att den medgifver förords lemnande till den skickligaste bland de sökande, icke blott bland de föreslagne, som det tvifvelsutan skulle heta, derest samma egenskaper som erfordrades till erhållande af första förslagstummet jemväl obetingadt skullo berättiga till förord. Det torde af det ofvan sagda framgå, att förslaget till öfveringeniörstjenstons återbesättande alldeles iske strider mot gällande befordringslagar, och att det icke heller är dermed så illa bevändt som Allehandas insändare förmenat, då regeringen lemnats tillfälle välja mellan åtminstone tvenne sökande, som ega både skicklighet och förtjenst. Att vid sådant förhållande indraga oftaberörde tjenst tills vidare, såsom insändarne ifrågasatt, är lika onödigt som hufvudlöst, 4å väl indragning af en tjenst bör betingas af dasg anan Ahahäfliohet iecka af dan starke